Att subvertera ett system


En stad, växande, organisk. Ett urverk, en mekanik. Någonting vi kan ta del av men som skapats utanför oss. Idén fanns där innan man byggde husen, innan man lade vägarna, drog el och vatten, lade järnväg, grävde tunnelbana, planerade bussar. Det är den idén vi kan ta över. Den vi kan göra till vår egen.
Ett slags parkour för oss som inte är så viga. En slags metafysisk utbyggnad av världen omkring oss.


Det är när vi släpper kontrollen över det vi försöker hålla som vi kan komma framåt. Genom att sluta fokusera på småsaker som att andas kan vi uppnå något högre, något större, något bättre.
Kärnkraft, partikelacceleratorer, superdatorer, sportbilar. När allt går väldigt fort och vi glömmer bort att vi håller andan kan vi se andra möjliga vägar att fortsätta.
Syntesen blir alltså att navigera stadens infrastrukturer som ett virus. Vi kan hitta kartor över tunnlarna, slå ut källarväggar, hitta gamla lönngångar. Eller: vi kan lära oss bussarnas vägar, tunnelbanan, spårvägarna. Utnyttja att staden redan har allt planerat för att vi skall kunna leva nomadiskt.
Ett SL-kort, ett paket cigaretter och lite fickpengar till två-för-en-tia-cola är allt vi behöver för att aldrig någonsin behöva stanna till.

I migrationen upplever vi det vi aldrig kunnat se tidigare. Det vi aldrig haft en chans att se om vi följt planerade vägar och inte hoppat på rätt buss i fel riktning.
Just virusmodellen är intressant för vår migration. Om man skulle kunna vandra över staden och medan det pågår uppmana andra att också vandra skulle man kunna uppnå massiva vågor som sveper fram och tillbaka genom stadens nät av busslinjer, tunnelbana och spårvägar. Och kanske någonstans, om man kunde följa våra rörelser med satellit, skulle man hitta en puls, ett långsamt hjärtslag som på något vis skulle vara staden. En andning, en rytmisk förflyttning av människor.
Vi är inte stadens blod, vi är stadens luft. Gasformiga, flyktiga. Det är så enkelt att sluta vara på en plats på bara ett ögonblick. En väl vald trappa, en buss som råkar passera, en tunnelbanestation. Vi kan röra oss genom staden snabbare än den kan tänka. Vi kan dominera den, lägga den under våra fötter, för den lyder oss, inte tvärt om.
Eller så förhåller den sig till oss lite som en tänkt gud förhåller sig till mänskligheten. Avvaktande, lyssnande men för det mesta oengagerad. Den tar oss från plats till plats men det var länge sedan den faktiskt ledde oss någonstans.

Det här är egentligen vad jag drömmer om nätterna. Jag drömmer inte om människor, inte om platser: jag drömmer om staden som ett ljus som sipprar in under ögonlocken och färgar mina tankar. En organisk varelse skapad av oss. Ett urverk utgående ifrån gamla tankar, andras tankar, inte våra tankar.

Vi kan appropriera kollektivtrafiken. Det är dyrt med kort, men vi har råd egentligen. Framför allt är det värt det.
När vi väl har tillgång kan vi utnyttja den, inte bara nyttja den. Vi kan förvandla ett redskap för punkt-A-till-punkt-B-resande till en självuppfyllande funktion, en konstinstallation om du så vill, eller bara ett redskap för att aldrig någonsin vara stilla.
Vi har inte bara en möjlighet utan en rättighet - till och med en skyldighet - att subvertera den existerande infrastrukturen och utnyttja den för våra egna syften. Inte i att måla på den eller förstöra den, eller täcka den med våra egna budskap. Men vi kan titta på dess funktion, isolera funktionen, bygga på den. Upptäcka nya sätt att använda den på. Vi har en skyldighet gentemot de som ursprungligen byggde strukturen att hitta alla upptänkliga sätt att använda den på.


Om vi kan förvandla kollektivtrafiken från punkt-A-till-punkt-B-transport till ett organiskt nätverk utan början och slut har vi nått ett viktigt mål. Vi har tagit ett stort system, approprierat dess funktioner och till slut subverterat det för våra egna syften.

Det är en slags revolution, i tysthet.



(Stockholm, 2006)