Analysen är klar. Den är inte direkt rolig för Pascalidou & kompani. Men det är lite spännande läsning…

Get the straight dope + ladda ner analysen på motpoler.

Jag har inte tänkt på det förut, men nu när jag kollar igenom röststatistiken från riksdagsvalet ser jag en kul grej…

Nationalsocialistisk front (NSF) …………………… 1 417
Nationaldemokraterna ……………………………… 3 064
Piratpartiet …………………………………….. 34 918

Jävlar i min lilla låda, som man kanske inte brukar säga. Det är faktiskt inte speciellt dålig statistik med tanke på att nationalsocialism och nationalismen haft gott om tid på sig, jämfört med piratrörelsen som i princip började existera (för den breda allmänheten) när polisen slog till mot PRQ.
Och det ger en lite intressanta argument ur ett hålla-kamptals-perspektiv. Jag kan se många sätt att utnyttja deras relativt låga röstsiffror. Exempelvis genom att peka på hur både NSF och ND förblir i princip harmlösa, medan det är SD man måste kämpa mot. Eller, om man vill göra ett offentligt upprop mot nationalsocialism, förklara för ett fyllt Sergels torg att bara de som är där just nu är fler än de som röstade på NSF i riksdagsvalet. Riktigt peppande tanke för de verkliga aktivisterna (used in the non-AFA-sense).

Fina hjärnövningar. Gotta keep my mind sharp! Håller på att snöa ner mig totalt i språkpolitik & sånt tar kål på ens kreativa sida verkar det som.

Och för övrigt var det någon som helt sonika röstade “Nej” i riksdagsvalet.
Det borde faktiskt finnas “Nej”-sedlar att lägga i både riksdag-, landsting- och kommunkuverten. Lättare och snyggare än att blankrösta, man säger specifikt “Nej” till samtliga alternativ.

En professur i retorik ska inrättas vid Lunds universitet. Jag är hur peppad som helst!
Om jag inte börjar plugga en massa marknadsföring när jag är klar (så klar att jag är nöjd) med retoriken kan jag alltså kanske åka ner till sydsidan och kanske till och med forska lite. Det är ju hur coolt som helst.

25 mille från Christian W. Jansson (Kapp-Ahls koncernchef) för en evig professur i retorik.
För utvecklande av svenska studenters talande och främjande av Sverige i den internationella konkurrensen.
Hur. Coolt. Som. Helst.

Det här var den bästa start på dagen jag kunnat få tror jag.
Näst efter den underbara frukosten på Rival. Yum.

(Jag återkommer med lite mer text om det här, lite prognoser och förhoppningar.)

På DN Debatt idag skriver Masoud Kamali om hur Reinfeldts val av ministrar för integration och migration kommer leda till ökad rasism i landet. [länk]
Utan att göra en djupgående analys av argumentationen - vilket troligtvis skulle vara mycket givande - kan man ändå se att det finns ett centralt problem: Kamali presenterar genomgående argument som totalt saknar relevans.
För att förklara: ett argument baseras på hållbarhet och relevans. Jämför “Muhammed Ali är svart, alltså är han opålitlig” med “Muhammed Ali har Parkinson, alltså är han sjuk.” I det första exemplet är det hållbart; Muhammed Ali är bevisligen svart. Man kan se det på honom. Men täckning saknas, eftersom det finns ingen koppling mellan hudfärg och pålitlighet (utan att ta in vissa underförstådda antaganden). Däremot är det andra exemplet både hållbart och relevant eftersom Parkinsons sjukdom, baserat på empirisk kunskap från läkevetenskapen (och min egen och andras erfarenheter), är en sjukdom. Det finns en så kallad överbryggande princip som för samman konstaterandet och argumentet.

Kemalis argument baserar sig på ett antal förföreställningar om strukturell rasism i samhället. Utifrån det perspektiv jag kan läsa in mellan raderna är hans argumentation fullständigt korrekt, men för oss som inte vet det han vet - eller tror det han tror - är hans argumentation ogenomtränglig. Han presenterar aldrig sin överbryggande princip, han förklarar aldrig varför Sabuni och Billström skulle vara speciellt rasistiska i sina åsikter och sitt jobb.
Han skriver

Makthavare som gynnas av den strukturella/institutionella diskrimineringen belönar representanter från “de andra” som systematisk förnekar rasismens strukturella och institutionella sammanhang.

men förklarar aldrig varför just Sabuni och Billström skulle förneka någon slags strukturell rasism i samhället.

Alltså, Kamali argumenterar på mycket lösa grunder för att saker skulle vara på ett visst sätt, och skjuter sig därmed rejält i foten. Att besinningslöst beskylla samtliga deltagare i den politiska diskursen för att föreviga den strukturella rasismen har blivit Masoud Kamalis signum, och tyvärr är därmed också hans signum att skada sin egen sak. Genom att aldrig någonsin presentera en möjlig motbild, en lösning eller en solid utmaning till politikerna förpassar Kamali sig till den fåra som rättshaverister traditionellt befunnit sig i: ständigt ansatt från alla håll av osynliga fiender på alla nivåer i samhället.

Vill han bli tagen på allvar måste han tamejfan skärpa sig. Nyss.

Vår nya kulturminister har sagt en massa dumt angående att hon inte har betalt TV-avgift (TV-prenumeration, för fem spänn om dagen har du rätt att äga en bit elektronisk utrustning…)
Henrik Alexandersson skriver vad han anser att hon borde ha sagt.
Jag tänkte i liknande banor när jag läste tidningen i morse, men jag såg två möjligheter:

1. Att säga något liknande det som HAX föreslog. Det är ett rent genidrag att ta upp att journalisterna minsann får TV-licensen betald. Jag kände faktiskt inte till att det var så, men det ställer ju allting i ett ännu mer intressant ljus. Huvuddragen hade hur som helst varit att påpeka att hon anser att TV-licens är principiellt fel, och att det var därför hon inte betalade den.
   Relatio criminis (eller status finitiones): jag har brutit mot systemets regler men systemet är fel i grunden och mitt beteende borde inte ha varit ett regelbrott. Sen kanske, återigen som HAX föreslagit, poängtera att man som kulturminister ska jobba för att få dessa fel ändrade.
2. Att säga att hon anser att TV-licensen inte är värd att betalas eftersom SVT lägger pengarna på nöjesprogram och annat av föga intresse för samhället. Knyta an till det som redan sagts i media om att hon hellre tittar på tysk public service därför att det håller högre kvalitet (Hadley-Kamptz skriver utförligt och bra om Stegö-Chiló som person, appropå hennes personliga ställningstaganden om TV-konsumtion) och poängtera att hennes personliga agenda som kulturminister - fast kanske mindre osmidigt formulerat än “personlig agenda” - är att bland annat försöka förändra SVT till det bättre utifrån ett samhälls- och informationsperspektiv.

Så alltså, det här borde ju bevisa att jag - när jag väl fått min examen - ska ge mig in i politikbranschen. Skit samma vilket parti, bara jag får vara där när skiten träffar fläkten och arbeta med att torka rent folk.
Det verkar riktigt spännande, men också en snabb väg till en hjärtattack.
Med andra ord helt perfekt.

(Hadley-Kamptz hade tydligen också skrivit samma sak som alla andra…)

En liten retorisk side-note angående Perssons “hej då”-tal igår kväll.
Han gjorde förvisso en concessio, ett erkännande om egen skuld, och följde den klassiska linjen purgatio i det att han “renade” sig genom att på förhand meddela sitt förestående tillbakadragande. Men vad viktigare var, han gjorde en helt klockren remotio criminis.
För att förklara, och nu citerar jag rakt ur papper jag fick på fortsättningskursen, innebär remotio criminis att man

Erkänner brottet men inte skulden. Exempelvis Adolf Eichman: “Jag var en soldat som lydde order.”

Vad var det då Persson sa? Jo, han sa att (s) förvisso förlorat under hans ledning, men att mycket av det berodde på att de hade behövt “en vecka till” på grund av det folkpartistiska spionaget. Alltså, visst att Socialdemokraterna gjort ett dåligt val under GPs styre, men det är inte hans fel eftersom Folkpartiets spionage saboterade en vecka av deras valrörelse.

Det blir mer intressant nu. För nu ser vi alltså att

Premiss 1: Socialdemokraterna behövde alla veckor av valrörelsen för att vinna valet.
Premiss 2: Folkpartistens spionage stal en vecka av valrörelsen för Socialdemokraterna
Slutledning: Folkpartistens spionage kostade Socialdemokraterna valsegern.

Men vad, i hela fridens namn, grundar Persson P1 och P2 på egentligen? Hur har han nått fram till den relativt exakta siffran “en vecka”? Slutledningen i sig är ju glasklar. Men det är själva underbyggnaden som är tveksam.
Som det heter på retorikspråk (i alla fall från min tid på grundkursen) så faller framför allt P2 på “oh yeah?”-testet. Det vill säga, att bemöta det påståendet med “Jaså? Hur kan det komma sig? Vad grundar du det på?” ger inga riktiga svar.
P1 däremot, är något helt annat. Jag vill närmast kalla det för en belastad tes, ungefär samma sak som “Att dö i tuberkulos är inte en rolig död” eller “Vi vill skapa ett bättre Sverige”. En nonsensfras, totalt tom på innehåll eftersom den är så allmängiltig. Vem vill inte skapa ett bättre Sverige? Vem vill dö av att hosta upp sina lungor?
Självklart behöver ett parti all tillgänglig tid valrörelsen för att vinna valet.
Men frågan är om en vecka gör till eller från. Frågan är om det hade betytt något som helst för (s) valresultat. Frågan är, framför allt, till vilken grad Folkpartiet utnyttjade de illegalt inhämtade uppgifterna, och vad det i så fall hade för någon reell impact på Socialdemokraternas förmåga att få ut sitt budskap.

Jag vred ur mig lite snabba noter om seminariet/föreläsningen jag var på idag, det första på språkteorikursen. Vi ska skriva logg/dagbok om vad som händer, vad vi tänker, vad vi gör och vad vi förstår. Av allt att döma var det ett rent snilledrag av mig att klämma i mig Nomadologin innan kursen började. Den begreppsapparaten, och idén om det nomadiska, passar väldigt väl in på det kursen verkar handla om.

Efter seminariet satte jag mig i en datorsal och skrev bland annat det här.

Diskuterade en intressant sak på rökpausen i slutet av föreläsningen: hur poeten egentligen existerar genom sin tystnad. Inte bara tystnaden mellan raderna utan även att det poetiska skrivandet på något vis bara framstår i kontrast till icke-skrivandet. Allt författande utgår på något vis från just existensen av ett icke-skrivande, antitesen till skrivandet, skrivkrampen om man så vill, men den är egentligen bara ett symptom av icke-skrivandet. Icke-skrivandet är en större sak än det, en separat funktion av skrivandet och inte bara dess motpol. Eller, skrivandet som total handling innehåller i lika mått egentligen skrivande som icke-skrivande.
Mystiskt.
En annan intressant tanke som tände mitt retoriska sinne: kraften i metaforen baserad i att text och textil delar samma stam. Väven är en sammanhållen struktur men också helt möjligt innehållande fel utan att strukturen försämras i sig. Det perfekta mönstret är brutet men en tät väv kan innehålla rätt så många fel utan att den förlorar i styrka, sammanhållning eller funktion.
Tänkte även mycket på kiasmerna (omkastningarna) vi använder helt omedvetet: är det jag som behärskar språket eller språket som behärskar mig? (Eftersom jag aldrig tidigare sett en tanke-kiasm så tydligt utanför retorikens vetenskap chockade det här mig – det är verkligen ett kraftfullt tankeverktyg!)

Delvis rakt ur anteckningar:
Men hur förklarar idén ”språket talar oss, inte vice versa” att språket glider?
Språk, död, stad, stat, kärlek är blivande-processer!
Samtidigt håller språket en immobilitet, en stratafiering, en territorialisering av ett egentligen slätt rum där sense och non-sense bara är en fråga om vektorskillnader, om avvikelser från en kurva, förändringar i derivata (till skillnad från det räfflade rummets fasta positioner av sense och non-sense). Fast ändå, språket innehåller ständigt av naturliga skäl territorialiserande processer eftersom det söker struktur av sig självt, det räfflar mer eller mindre sakta sitt eget rum, baserat på konventioner och ironiskt nog det som Bacon refererar till som ”teaterns gyckelbilder” (tankefel baserade på vår övertro på auktoriteter).
Ur det här perspektivet framstår brytningar och dialekter som flyktlinjer, liksom (för att ta ett rätt så aktuellt exempel) Gringo-svenskan nästintill framstår som en förstatligad form av flyktlinje, ett strata som förvisso bryter med de andra strata som existerar men som ändock är stratafierat, fastlåst. Det är inte en spricka mellan strata, det är bara ett strata i en annan färg, med en annan textur. En räffla som går på tvären men som inte hjälper en att lämna de andra räfflorna.
Behåll de där tankarna tills vi diskuterar språk och makt.

(Och jag kommer antagligen ångra den här publiceringen, precis som jag ser tillbaka på de teoretiska observationer jag skrev i början av grundkursen i retorik med en viss rodnad och känsla av att jag inte fattade mycket på den tiden. Men, det är så det är att skriva. Blodigt.)

Det här är humor på hög nivå. Google har tydligen blivit riktigt sura på att “googla” har blivit ett verb. Det ska tydligen vara farligt för varumärket.
Nä men se på fan då. Jag tror att ett visst före-detta-hippt företag har fått något om bakfoten…

Det här fenomenet är något som kallas för en metonymisk glidning, eller rent av ett metonymiskt övertagande. Att Google har blivit synonymt med sökningar på Internet är inte konstigt. Vem använder inte Google för att söka? Google har helt enkelt fått ta över värdena från ordet “sökmotor” eller “söktjänst” eller vad som helst av den naturen. När man vill säga “jag sökte på Internet” snabbare och snyggare säger man “jag googlade.” Och vem vill inte säga saker snabbt och snyggt?

Metonymerna är oftast dina vänner. Det här är bara ett exempel på hur ingenting - ingenting någonsin på något vis - kan ägas på Internet.
Det finns helt enkelt för mycket folk och för många medvetanden som lägger beslag på saker så snart man hittat på dem och lagt upp dem.

Deal with it.

Folkpartiet kör en intressant affischkampanj på stan just nu. Väldigt intressant, speciellt som den ärligt talat lyckas med att skrämma skiten ur mig.
Det här anser de skall vara framtidens rubriker:

Varför gör den här affischen mig så rädd när deras andra affischer om Nobelpris och undersökningsresultat om skolan inte lyckas?
Ganska enkelt egentligen: den är så in i helsike självgod. Och inte nog med det, den innehåller några riktigt obehagliga presuppositioner. T.ex. att vi utan folkpartiets buggningsförslag inte kommer gripa några narkotikabaroner eftersom hela bunten har börjat kalla sina högkvarter för redaktioner och därmed kommit undan lagens långa arm.
(Det är olagligt att bugga bl.a. medieredaktioner, av förståeliga demokratiska skäl. Därför vill Folkpartiet att man skall kunna bugga sagda lokaler, eftersom det självklart gömmer sig massor med narkotika och annan organiserad brottslighet bakom den de facto tredje maktens fasader.)
Men, vad hände med normalt polisarbete som att faktiskt spana på skurkarna och förhöra folk tills de golar?
Sen antas det också att det här fiktiva gripandet möjliggjordes av Folkpartiets buggningslag och endast Folkpartiets buggningslag. Clever. Återigen: vad hände med span och förhör? Vad hände med solitt välfinansierat polisarbete?
Men det är klart, gammalt hederligt polisarbete ger inte staten samma makt över medborgare och media. Jag börjar tamejtusan tro att det är vad det egentligen handlar om. Makt.

Utöver detta ger det en minst sagt fadd smak i munnen att reklamen tar formen av en löpsedel. Tänk efter en stund. Ponera att detta faktiskt är en löpsedel. Vari ligger felet? Vad är det som svider i ögonen…?

Just det.

Ett politiskt parti klappar sig självt på ryggen på löpsedeln till en tidning som under namnet bär partiets logotyp.

Det om något får mig att må illa. Att ifrågasätta vad fan Folkpartiet sysslar med just nu. Att ifrågasätta varför de kallar sig Folkpartiet Liberalerna och deras ungdomsförbund kallar sig Liberala Ungdomsförbundet när deras politiska reklam praktiskt taget lånar estetik och idéer från totalitära stater.

Vill vi ha de här typerna i riksdag eller regering till vintern?
Å andra sidan, vill vi ha sossarna kvar efter valet? Pest eller kolera…

(Henrik Alexandersson publiecrade bilden som fick mig att tända till och skriva det här, även fast jag sett den på stan tidigare.)

På Copyriot, framför allt i kommentarfältet, rasar debatten om datormissbruk. Medan Rasmus försöker leda det hela till att mer generellt handla om vilket intresse staten kan tänkas ha i att begränsa vårt datoranvändande utanför avlönad arbetstid verkar fler av kommentarerna mer generellt behandla själva datormissbrukets vara eller icke vara.
Rasmus svar på en lång rabblande kommentar var egentligen det som intresserade mig. Han nämnde angående datorabstinens att

För min egen del var det nog ett bra tag sen nu som jag var helt utan dator en hel vecka, men självklart förekom då viss “abstinens”. (Precis som att jag då, ute i skogen, saknade inspelad musik, vilket jag väl också är smått beroende av.)

Vilket fick mig att tänka en smula. Rent retoriskt, vad är egentligen skillnaden mellan ett beroende och något som skapar abstinens när man är utan det? Man kan ha abstinens utan någon form av missbruk. Abstinens handlar rent etymologiskt om ett “avstående” - jämför t.ex. engelskans abstain - alltså handlingen att avstå från något, och hur man då reagerar. Att “ha abstinens” är alltså liktydigt med “att märka att man avstår från något.”
Praktiskt handlar det om att man reagerar på ett visst sätt (generellt negativt eller obehagligt) när man är utan någon stimuli man är van vid. Det kan vara frossbrytningar, kräkningar, diarré och svettningar, som när man slutar med heroin - eller så kan det vara mitt irriterande sätt att föra oväsen genom att beatboxa eller trumma på saker när jag tycker det är för tyst. Mina hörselskador till trots är min hjärna van vid ljud och kräver att få ljud även när jag måste orsaka det själv. Ljudabstinens.
Ibland kan jag bli sugen på kaffe därför att… ja, varför egentligen? Jag har ingen aning, men jag vet att om jag inte får mitt kaffe kan jag vara sugen på kaffe i dagar. Ibland duger vilket kaffe som helst, ibland duger bara apstark franskrost som min mamma brygger det. Bara när jag skriver det här känner jag hur det pirrar på ett varmt sätt i bakändan av tungan och i svalget, där majoriteten av kaffesmaken känns av (speciellt när man dricker den bittra tjära jag brukar dricka). Det här är abstinens. Helsike, jag har kaffeabstinens! Jag måste göra något åt det här! Folkhälsoinstitutet, kom och rädda mig!

Men ärligt talat, jag dör inte om jag blir utan kaffe i en vecka eller två. Jag dör inte av tystnad. Jag mår inte ens dåligt av en vecka utan koffein. Tror till och med att jag skulle klara mig fint utan mina cigaretter, även om cancerpinnarna självklart har ett hårt grepp om min hjärnas belöningssystem och därmed ställer till helvete och sju svåra år i ungefär två-tre dygn om jag slutar tvärt. På sätt och vis är det straffet jag är beredd att ta för (den tvivelaktiga) njutningen i att tända en cigarett efter maten eller en lång föreläsning.
Att skilja på aktiviteter som kan ge abstinenskänslor och aktiviteter som blir ett missbruk - ett bruk man inte klarar sig utan - är viktigt.
Annars har vi snart lagar om maximal skärmtid per dygn, överträdelse beivras.

- - - - -
Uppdatering: Som kommentaren säger, abstinens och abstinensbesvär kanske skall skiljas åt, men jag gör lika lite åtskillnad som man oftast gör i vardagligt tal utanför läkarakademiska kretsar. Abstinensbesvär är i sin tur reserverat till symptomen av ett avbrutet missbruk. Etcetera.
(Jag älskar hur saker byter betydelse efter hur folk talar.)