Så. Shit has hit the fan och i ett par dagar har min mamma i princip bara pratat i telefon och med mig och alla andra omkring om Alexandra Pascalidous artiklar om Knutbyskolan.
Min mamma råkar nu jobba på den här skolan. Hon råkar ha haft Alexandra som elev faktiskt.
Hon är skitförbannad. Vilket jag förstår. Jag har kopior på hela artikelserien och tänker analysera dem ordentligt för det är något som luktar riktigt surt i reportagen.

Vad värre är: dagstidningarnas lögner om vad som egentligen pågår med Pascalidous syster som “har fått sparken från skolan efter artikelserien”.
Hon hade fått ett muntligt löfte om att få börja på skolan till våren. Nu efter artiklarna har föräldrar varnat skolan att de kommer ta sina barn ur skolan om hon får börja som lärare. 20-30 barn totalt, kanske. Det är ganska jävla ohållbart.

Håll er till fakta, håll det snyggt. Snälla.
Jag återkommer i ämnet under/efter helgen, beroende på hur min halsfluss utvecklas.

Jag har inte tid att blogga egentligen, men jag måste notera en liten och smått spektakulär upptäckt jag gjort de senaste dagarna. Det är så att en nära vän fyller år snart, och jag och några andra musikkunniga vänner tänker spela några låtar på hennes fest. De senaste veckorna har vi fått in ett par reptider, och bland annat plinkat loss på No Doubts Just A Girl och Red Hot Chili Peppers Otherside.
Det är just Otherside jag vill ta upp.
Jag har problem att spela den som originalet. Flea är en genial basist, inga tvivel om det. Han spelar basen som ett individuellt instrument och är sjukligt fingerfärdig och snabb. Han spelar dessutom på en betydligt mer lättspelad bas än vad jag gör (Music Man Stingray, tror jag, VS. Squire Jazz med halvdan bandning och lite glappig elektronik). Men - och det här är det stora men:et - det går att reducera allt hans finlir till några få centrala figurer.
Och dom rockar. Hårt som fan. Det låter bara sjukligt bra.
Faktum är att det är svårt att tänka sig ett alternativt sätt att spela när man inte lyssnar på låten samtidigt som man spelar. Refrängen: A, vandra ner till F via G, vandra till C på A-strängen via G, tillbaka till G. Rinse, repeat.
Versen: höga A på D-strängen, slide upp till E efter oktaven (7:e till 14:e bandet), slide tillbaka ner. Lika enkelt som genialt.
Det här verkar antagligen jäkligt förvirrande för alla som inte spelar bas, och även för alla basister som har någon form av skolning skulle jag tro. Men det är så pinsamt enkelt och självklart att det är svårt att spela fel. Låten flyter bara ut ur fingrarna.

Så fantastiskt. Helt jävla fantastiskt.

You see I live a life filled with chicken and malt liquor
And women that are real life scratch’n’sniff stickers
I shoot videos and get knobs slobbed in trailers
Then hit stage and break a leg like Lawrence Taylor
You pricks is all talk, and it’s bad for ya health
See I ain’t gotta say SHIT! Money speaks for itself
With all models I make I’m great like five lakes
You got rims on ya truck? Man I got rims in my skates!
You rollin on dubs, I roll right in the club
Dirtiest home with more rings than ya tub
You think it’s all practical jokes and big bloopers
But I smack bitches with no titties that work at Hooters
Just get a couple of girls that shakin they thangs
Then I, put ‘em on camera and cut two frames
With some gasoline drawers I’ll be goin to hell
Ludacris, fuck like a nigga fresh out of jail!
I got junkyard dawgs, I’m rowdier than Rod Piper
And my baby’s assed out, cause I rub my cars with a diaper
So you can pray for now if you sinned in the past
“Word of Mouf” time to wipe that silly grin off yo’ ass

Ludacris är bara så jävla bra. Det är egentligen pinsamt att erkänna för en retorik-poet-hej-jag-är-så-jävla-svår-på-hela-språkgrejen-person, men jag har fallit så totalt för den här mannens sätt att skriva. Varför, egentligen? Texten här ovan är ett exempel, Ludas vers från Word Of Mouf-freestylen från skivan med samma namn. Det som gör den speciell är två saker: flytet, och rimmen. Flytet är bara pinsamt skönt, riktigt gungigt. Och rimmen! RIMMEN! “You rollin on dubs, i roll right in the club” är ett litet genidrag och “malt liquor” rimmat med “stickers” är sådär Latin Kings-charmigt att det bara är… alldeles för bra.
Det här är ren och skär kärlek på MP3.

För övrigt lyssnar jag just nu också sönder Jackin’ Yo Freaks med Atmosphere och Hold Mine med i princip The Orphanage (Slug, Blueprint, Aesop Rock, Eyedea & Illogic i alla fall; Sage saknas).
Jackin’ Yo Freaks är bara en så KLOCK-ren beatjackinglåt där Mr. Dibbs snurrar en massa fräscha beats och Slug rappar om att sätta på brudar. “By the end of this tour I’m on/everybody on the bus is gonna be like ‘what the fuck Sean?’/Ain’t nothing but a cumshot/put the love on your face, take a picture while it runs off” över en otroligt uppsnabbad Vital Nerve (Company Flow).
Hold Mine är en klock-klock-KLOCKREN posse cut. Beatet är galet snyggt och förändras subtilt efter ett halvtidsbreak. Aesop Rock är så jävla tight, hans stil är så fresh när han gästar att det är pinsamt. Blueprint får till sin otroligt sköna kaxstil som på Alchemy med Aesop Rock där han låter så jävla överlägsen att det är vackert. Dessutom får raden “Whatever the language, Blueprint freaks it well/from Visual Basic down to Speak & Spell” mig att fnissa varje gång. Och Slug dödar, dödar, DÖDAR låten med sista raderna: “We’ve spent the most time workin’ this gold mine/everybody’s got their own story, I wrote mine/everybody’s got their own words, you quote mine/everybody thinks I’m fuckin’ nuts, wanna hold mine?”

…och det innebär att ingenting blir skrivet, i princip.

Min energi tryter och skolan tar för mycket tid av mitt liv just nu.
Omgrupperar och återkommer senare, helt enkelt.

Min far fick den till slut i posten från USA. Jag var inte sen att sno den.
Fy helsike vilken bra skiva. Tight band, bra låtval och dessutom är allting lagt live, inga overdubs, inga omtagningar. Och bandet lyckas göra det perfekt.
Sånt här påminner mig om varför jag älskar bluesrock. För att det är en musikstil som på basis av ganska enkla ackordföljder, melodier och teman i texterna bygger otroligt bra låtar (en annan av skivorna min far fick i samma beställning innehåller en version av Hoochie Coochie Man framförd av The Downliners Sect. Det ni!)
För att det är en musikstil som väldigt mycket fokuserar på livesituationer och att sätta låten perfekt varje gång.
Och dessutom är det en musikstil med en tradition som låter artisterna leva någerlunda på sin musik - som framförare av den kväll efter kväll, hederligt arbetande musiker, inte som skivartister.

Men, musikpolitik aside, det här är en fantastisk skiva. Jag skulle säga “köp den!” om jag visste var den fanns till salu i Sverige, men de flesta som saknar en knäpp pappa av min käre faders kaliber eller ekonomiska resurser att göra en liknande beställning från staterna själv får nog helt sonika leta upp den på ett fildelningssystem av något slag.

Jag insåg precis hur jävla snygg/rutinerad jag är:

Sådär stilig var jag när jag precis anlänt till Hultsfred i år. Notera gaffarullen. Notera den nonchalanta SAS-sjalen (det är inte en palestinasjal, det är en militärsjal). Notera undertröjan, de småkeffa solbrillorna, urtvättade svarta jeans… det bara skriker rutin.

Och så blev jag kallad för rutinerad idag när jag satte mig på Pappa Ray Rays uteservering med latte och Nomadologin, och i brist på askfat använde mitt lilla reseaskfat (en burk med lock). När Mannen Bakom Disken sen kom ut med askfat sa han “fan vad rutinerat” och nickade mot mitt askfat.
Fresh.

Undrar bara var de där solbrillorna tog vägen…
(Bilden snodd från käraste Idas bilddagbok.)

…eller vice versa? Tillbringat på tok för lite tid på Internet och allt för mycket tid ute i friska luften den senaste tiden. När det är med lockande att sitta på Nicoles balkong och läsa (i och för sig i samband med ett nikotinintag i hästväg, men i alla fall) än att sitta och höka framför teven eller någonting är det ju lite konstigt ställt med mitt i normala fall utomhusfientliga jag.

Sweet Jesus, jag borde skriva något om hela den här Libanon-Israel-soppan, men jag orkar inte ta tag i världspolitiken just nu.
Möjligtvis bara en stilla observation:
för varje år som går blir jag mer och mer rädd när något sånt här händer. 2001 blev jag arg men inte nämnvärt rädd när det kraschades flygplan och Afghanistan åkte på stryk. När Irak var nästa att smaka bomberna blev jag lite mindre arg och lite mer rädd. Och nu när Libanon får ta skiten gör det i princip bara ont i själen.
Jag skiter saker som folkrätt och rätt till självförsvar egentligen; man ska inte döda varandra, end of story.

Det finns ingen rätt ände att börja i egentligen. Jag skulle vilja vänta med att skriva det här tills jag har bilderna framkallade, men det får väl bli ett uppföljningsinlägg helt enkelt.
Jag är usel på att berätta saker, speciellt i kronologisk ordning, men det fanns några riktiga höjdpunkter:

• Tokdansa i dammet till Phoenix.
• Gemenskapen på vår del av pissberget. Det var inte ett planerat camp men det blev mer eller mindre ett camp i alla fall. Vi hade till och med ett partytält i några timmar - tills det blåste bort.
• Våra grannar och deras sexuella eskapader - speciellt när Victor (Viktor?) stack ut huvudet ur tältet och frågade om vi hade cigg att bjuda på. Om vi hade två cigg, förresten.
• Tiger Lou på Pampas och att se Sebbe så totalt lycklig och röjande. Scenen var för stor för ett band som Tiger Lou, men det var fan bra i alla fall.
• Petter och alla hans gäster. Och Thomas Rusiak! (Hornstull! Ett-ett-sju!)
• Max Peezay och alla hans gäster. Och Mackan körde 100:- precis som vi hoppats.
• Monday Bar-grejen och poptjejen som till slut fick iväg mig dit. Det var ren lycka i några timmar.
• När jag stod utanför SUMO:s set på Atlantis och pissade och frågade mannen bredvid mig om han var fotograf. “Varför tror du det?” “Du har en riktigt stor väska.” “Ah, jo, jag har laptop och sånt i den. Jag har varit och spelat.” “Åh fan, var då?” “Den där Ström i P2-grejen.” “Jaså? Det var som fasen. Och du heter…?” “Håkan Lidbo.” CHOCKEN!
• Nästan somna till Brian Jonestown Massacre - som ändå var sjukt bra. Fast jag bommade nästan hela spelningen för att gå tillbaka till tältet och slagga istället.
• Den snälla läkaren i läkartältet som tog hand om Nicole när hon fått solsting och dessutom gav mig ett skavsårsplåster.
• Killarna som breakdansade utanför Målet första kvällen vi var där. Det var kallt men de höll verkligen värmen uppe.
• Oskar, Fredrik och Ludde, de av våra tältgrannar som nog gjorde mest för stämningen. De langade peppen till hundra procent utan att det någonsin blev jobbigt.
• Sjöström - världens bästa stol. Nicole fick med honom hem till och med!
• Detta eviga spelande av Electric Six - Gay Bar. Och ständiga sjungandet av refrängen.
• Bergsprängaren Berra. Idis och Sirps hade verkligen gjort en fantastisk investering där. Även om han vägrade att spela In Flames av någon anledning.
• Sponstälten. De var inte fantastiska, men de dög. Och var gratis. Men tvåmannatält?! I helsike heller.

Det finns egentligen en massa klagomål också. Jag hade helst sluppit dammet, den värsta hettan, att bli sjuk (av damm, pollen, infektion eller en kombination vet jag inte än), oron när Nicole säckade ihop av solsting, de få människor som hade riktigt usel attityd och sågs till ibland. Att tappa programmet på Cardigans, att aldrig gå på Diplo VS. A-Trak, att missa en stor del av SUMO, att aldrig komma iväg till Hässleholm är också saker jag gärna hade undvikit.
Sen kommer allt med svartsjuka, irritation, trötthet, svett, att bränna sig i solen, att bränna för mycket pengar… men det är ändå småsaker egentligen.

Huvudsaken är att Hultsfred ‘06 var en lång fest för mig, och inte en lätt utdragen plåga med vissa ljuspunkter som det var ‘04.
Nästa gång jag åker ska jag nog vara lite mer organiserad och helst åka bil ner. Men det här var tamejtusan riktigt fint.
(Bilder kommer senare, som sagt.)

Först och främst: jag fastnade för en gångs skull på bild. Ett flertal gånger!
Den bästa bilden var tyvärr tagen med mobilkamera. Men i alla fall.

Klicka för större version, etcetera.

Det var i alla fall en rolig demonstration. Talen lagom långa, vädret lagom varmt och folket över lag glada. Jag blev lite irriterad när jag såg att Osynliga partiet hade dykt upp med banderoller och allt utan att de egentligen, vad jag vet, var inbjudna. Jag gillar inte Osynliga partiet. Eller, rättare sagt, jag ogillar alla sammanslutningar som tror att man når någonstans genom våld. Att slå upp läger i Arbetsförmedlingens entré och dela ut saft och bullar och tala politik med arbetssökande är en fantastisk idé, men att slå sönder samma entré är… rent ut sagt idiotiskt. Ungefär samma sak som att i politiskt syfte DDoS:a polisens och regeringens hemsidor.
Självfallet blev jag lite gladare av att media inte verkade uppmärksamma att ( ) deltog i demonstrationen, och att Piratbyrån snabbt var ute med ett pressmeddelande där de tar avstånd från attackerna mot hemsidorna.

Demonstrationen i sig var dock inte lika mysig som efterhänget i Tanto. Pirater, piratpartister och TPB-folk; folköl, massor av cigaretter och mysiga diskussioner. Nicole fick i alla fall sin beskärda del nördsnack och blev lycklig därefter.

Jag tänkte en massa kring allt det här, och publicerar det alldeles snart i ett separat inlägg.

De den senaste veckan har bara varit trubbel. I’m just bad news, baby I’m bad news, etcetera.

Uppsatsstress tills jag nästan kräkts, ett kaosartat (och ett lugnare) besök på Popaganda, kämpande med problemlösningskursens oöverskådliga textmassor. Inte direkt så jag har känt att jag haft tid att blogga. Eller något att skriva mer än bara gnäll.
Nu är jag i alla fall förhoppningsvis en smula tillbaka på banan. Uppsatsen är i stort sett färdig förutom att den saknar titel och sista PL-seminariet är i morgon. Allt som fattas sen är att skriva min examinationstext och förbereda mig för diskussionen kring den, och det ska vara klart först nästa onsdag eller så. Det är med andra ord ganska gott om tid för att skriva fyra-fem sidor.
När seminariet i morgon är klart har jag bara kvar att hitta en titel till uppsatsen, skriva ett abstract, skriva ut och lämna in den.
Sen är det färdigt. Bara att vänta på opponeringen, och skriva på PL-examinationen. Efter problemlösningens erfarenhetsutbytesseminarie och opponeringen på uppsatsen… är allt färdigt. Allt.

Det är en ganska läskig tanke. Vad fasen skall jag ägna min sommar åt? Visst, det är min problemlösning, men i helsike att trädgårdsjobb ska hålla mig upptagen i flera månader.

Men på ett vis tror jag att ett uppehåll, ingenting att göra över huvud taget, faktiskt är vad jag behöver. Jag har problem med stress. Jag har problem med mig själv. Att ta det lugnt under sommaren är nästan precis vad jag behöver.

Det blir nog okej, på ett eller annat vis.

(Med all sannolikhet postar jag mitt nästa inlägg någon gång efter den 8:e juni.)