Analysen är klar. Den är inte direkt rolig för Pascalidou & kompani. Men det är lite spännande läsning…

Get the straight dope + ladda ner analysen på motpoler.

Så. Shit has hit the fan och i ett par dagar har min mamma i princip bara pratat i telefon och med mig och alla andra omkring om Alexandra Pascalidous artiklar om Knutbyskolan.
Min mamma råkar nu jobba på den här skolan. Hon råkar ha haft Alexandra som elev faktiskt.
Hon är skitförbannad. Vilket jag förstår. Jag har kopior på hela artikelserien och tänker analysera dem ordentligt för det är något som luktar riktigt surt i reportagen.

Vad värre är: dagstidningarnas lögner om vad som egentligen pågår med Pascalidous syster som “har fått sparken från skolan efter artikelserien”.
Hon hade fått ett muntligt löfte om att få börja på skolan till våren. Nu efter artiklarna har föräldrar varnat skolan att de kommer ta sina barn ur skolan om hon får börja som lärare. 20-30 barn totalt, kanske. Det är ganska jävla ohållbart.

Håll er till fakta, håll det snyggt. Snälla.
Jag återkommer i ämnet under/efter helgen, beroende på hur min halsfluss utvecklas.

Jag har inte tid att blogga egentligen, men jag måste notera en liten och smått spektakulär upptäckt jag gjort de senaste dagarna. Det är så att en nära vän fyller år snart, och jag och några andra musikkunniga vänner tänker spela några låtar på hennes fest. De senaste veckorna har vi fått in ett par reptider, och bland annat plinkat loss på No Doubts Just A Girl och Red Hot Chili Peppers Otherside.
Det är just Otherside jag vill ta upp.
Jag har problem att spela den som originalet. Flea är en genial basist, inga tvivel om det. Han spelar basen som ett individuellt instrument och är sjukligt fingerfärdig och snabb. Han spelar dessutom på en betydligt mer lättspelad bas än vad jag gör (Music Man Stingray, tror jag, VS. Squire Jazz med halvdan bandning och lite glappig elektronik). Men - och det här är det stora men:et - det går att reducera allt hans finlir till några få centrala figurer.
Och dom rockar. Hårt som fan. Det låter bara sjukligt bra.
Faktum är att det är svårt att tänka sig ett alternativt sätt att spela när man inte lyssnar på låten samtidigt som man spelar. Refrängen: A, vandra ner till F via G, vandra till C på A-strängen via G, tillbaka till G. Rinse, repeat.
Versen: höga A på D-strängen, slide upp till E efter oktaven (7:e till 14:e bandet), slide tillbaka ner. Lika enkelt som genialt.
Det här verkar antagligen jäkligt förvirrande för alla som inte spelar bas, och även för alla basister som har någon form av skolning skulle jag tro. Men det är så pinsamt enkelt och självklart att det är svårt att spela fel. Låten flyter bara ut ur fingrarna.

Så fantastiskt. Helt jävla fantastiskt.