På DN Debatt idag skriver Masoud Kamali om hur Reinfeldts val av ministrar för integration och migration kommer leda till ökad rasism i landet. [länk]
Utan att göra en djupgående analys av argumentationen - vilket troligtvis skulle vara mycket givande - kan man ändå se att det finns ett centralt problem: Kamali presenterar genomgående argument som totalt saknar relevans.
För att förklara: ett argument baseras på hållbarhet och relevans. Jämför “Muhammed Ali är svart, alltså är han opålitlig” med “Muhammed Ali har Parkinson, alltså är han sjuk.” I det första exemplet är det hållbart; Muhammed Ali är bevisligen svart. Man kan se det på honom. Men täckning saknas, eftersom det finns ingen koppling mellan hudfärg och pålitlighet (utan att ta in vissa underförstådda antaganden). Däremot är det andra exemplet både hållbart och relevant eftersom Parkinsons sjukdom, baserat på empirisk kunskap från läkevetenskapen (och min egen och andras erfarenheter), är en sjukdom. Det finns en så kallad överbryggande princip som för samman konstaterandet och argumentet.

Kemalis argument baserar sig på ett antal förföreställningar om strukturell rasism i samhället. Utifrån det perspektiv jag kan läsa in mellan raderna är hans argumentation fullständigt korrekt, men för oss som inte vet det han vet - eller tror det han tror - är hans argumentation ogenomtränglig. Han presenterar aldrig sin överbryggande princip, han förklarar aldrig varför Sabuni och Billström skulle vara speciellt rasistiska i sina åsikter och sitt jobb.
Han skriver

Makthavare som gynnas av den strukturella/institutionella diskrimineringen belönar representanter från “de andra” som systematisk förnekar rasismens strukturella och institutionella sammanhang.

men förklarar aldrig varför just Sabuni och Billström skulle förneka någon slags strukturell rasism i samhället.

Alltså, Kamali argumenterar på mycket lösa grunder för att saker skulle vara på ett visst sätt, och skjuter sig därmed rejält i foten. Att besinningslöst beskylla samtliga deltagare i den politiska diskursen för att föreviga den strukturella rasismen har blivit Masoud Kamalis signum, och tyvärr är därmed också hans signum att skada sin egen sak. Genom att aldrig någonsin presentera en möjlig motbild, en lösning eller en solid utmaning till politikerna förpassar Kamali sig till den fåra som rättshaverister traditionellt befunnit sig i: ständigt ansatt från alla håll av osynliga fiender på alla nivåer i samhället.

Vill han bli tagen på allvar måste han tamejfan skärpa sig. Nyss.