Vår nya kulturminister har sagt en massa dumt angående att hon inte har betalt TV-avgift (TV-prenumeration, för fem spänn om dagen har du rätt att äga en bit elektronisk utrustning…)
Henrik Alexandersson skriver vad han anser att hon borde ha sagt.
Jag tänkte i liknande banor när jag läste tidningen i morse, men jag såg två möjligheter:

1. Att säga något liknande det som HAX föreslog. Det är ett rent genidrag att ta upp att journalisterna minsann får TV-licensen betald. Jag kände faktiskt inte till att det var så, men det ställer ju allting i ett ännu mer intressant ljus. Huvuddragen hade hur som helst varit att påpeka att hon anser att TV-licens är principiellt fel, och att det var därför hon inte betalade den.
   Relatio criminis (eller status finitiones): jag har brutit mot systemets regler men systemet är fel i grunden och mitt beteende borde inte ha varit ett regelbrott. Sen kanske, återigen som HAX föreslagit, poängtera att man som kulturminister ska jobba för att få dessa fel ändrade.
2. Att säga att hon anser att TV-licensen inte är värd att betalas eftersom SVT lägger pengarna på nöjesprogram och annat av föga intresse för samhället. Knyta an till det som redan sagts i media om att hon hellre tittar på tysk public service därför att det håller högre kvalitet (Hadley-Kamptz skriver utförligt och bra om Stegö-Chiló som person, appropå hennes personliga ställningstaganden om TV-konsumtion) och poängtera att hennes personliga agenda som kulturminister - fast kanske mindre osmidigt formulerat än “personlig agenda” - är att bland annat försöka förändra SVT till det bättre utifrån ett samhälls- och informationsperspektiv.

Så alltså, det här borde ju bevisa att jag - när jag väl fått min examen - ska ge mig in i politikbranschen. Skit samma vilket parti, bara jag får vara där när skiten träffar fläkten och arbeta med att torka rent folk.
Det verkar riktigt spännande, men också en snabb väg till en hjärtattack.
Med andra ord helt perfekt.

(Hadley-Kamptz hade tydligen också skrivit samma sak som alla andra…)