En liten retorisk side-note angående Perssons “hej då”-tal igår kväll.
Han gjorde förvisso en concessio, ett erkännande om egen skuld, och följde den klassiska linjen purgatio i det att han “renade” sig genom att på förhand meddela sitt förestående tillbakadragande. Men vad viktigare var, han gjorde en helt klockren remotio criminis.
För att förklara, och nu citerar jag rakt ur papper jag fick på fortsättningskursen, innebär remotio criminis att man

Erkänner brottet men inte skulden. Exempelvis Adolf Eichman: “Jag var en soldat som lydde order.”

Vad var det då Persson sa? Jo, han sa att (s) förvisso förlorat under hans ledning, men att mycket av det berodde på att de hade behövt “en vecka till” på grund av det folkpartistiska spionaget. Alltså, visst att Socialdemokraterna gjort ett dåligt val under GPs styre, men det är inte hans fel eftersom Folkpartiets spionage saboterade en vecka av deras valrörelse.

Det blir mer intressant nu. För nu ser vi alltså att

Premiss 1: Socialdemokraterna behövde alla veckor av valrörelsen för att vinna valet.
Premiss 2: Folkpartistens spionage stal en vecka av valrörelsen för Socialdemokraterna
Slutledning: Folkpartistens spionage kostade Socialdemokraterna valsegern.

Men vad, i hela fridens namn, grundar Persson P1 och P2 på egentligen? Hur har han nått fram till den relativt exakta siffran “en vecka”? Slutledningen i sig är ju glasklar. Men det är själva underbyggnaden som är tveksam.
Som det heter på retorikspråk (i alla fall från min tid på grundkursen) så faller framför allt P2 på “oh yeah?”-testet. Det vill säga, att bemöta det påståendet med “Jaså? Hur kan det komma sig? Vad grundar du det på?” ger inga riktiga svar.
P1 däremot, är något helt annat. Jag vill närmast kalla det för en belastad tes, ungefär samma sak som “Att dö i tuberkulos är inte en rolig död” eller “Vi vill skapa ett bättre Sverige”. En nonsensfras, totalt tom på innehåll eftersom den är så allmängiltig. Vem vill inte skapa ett bättre Sverige? Vem vill dö av att hosta upp sina lungor?
Självklart behöver ett parti all tillgänglig tid valrörelsen för att vinna valet.
Men frågan är om en vecka gör till eller från. Frågan är om det hade betytt något som helst för (s) valresultat. Frågan är, framför allt, till vilken grad Folkpartiet utnyttjade de illegalt inhämtade uppgifterna, och vad det i så fall hade för någon reell impact på Socialdemokraternas förmåga att få ut sitt budskap.

Valvaka hos Jonte igår. Fresh. Inte direkt festligt men rätt så mysigt.
Maktskifte. Jag orkar inte ens tänka på vad det eventuellt kan innebära. Det känns mest spännande, lite som en utmaning. Typ “hur sköter de sig nu då, när de fått som de ville?”
Det är för tidigt att ens tro någonting. Men alla vänstermänniskor har ju redan börjat packa väskorna för att emigrera till Nordkorea, verkar det som. Huja.

Intressanta observationer:
Leijonborg var direkt tankad när SVT intervjuade honom på (fp)s valvaka. När han väl kom till studion hade han lugnat ner sig.
Göran Persson drog fram en kudde och satte sig på när han skulle intervjuas. Rövkörd av alliansen? Bara lite stel? Träsmak från den inte-så-ståndsmässiga valvakan? Hedersdoktor och Godsägare Persson hade kanske föredragit att fira på Riche med (m) egentligen…?
Av alla alliansens partiledare är det bara Maud som inte ser direkt kåt ut när någon av de andra talar, verkar det som. Speciellt Reinfeldt får något fuktigt i blicken.
Ohly är fortfarande en av de softaste partiledarna. Han personifierar den attityd som är bra med vänstern. Framåtandan, hoppet, drömmen om ett rättvist samhälle. I dig that. Och om han inte lever upp till sitt löfte om att leda en stark opposition de närmsta fyra åren, då jävlar…

Sammantaget, jag vill se en stark opposition. Jag vill ha strider på kniven. Den nya oppositionen ska få känna på hur det känns att inte ha regeringsmakten, och alliansen ska inte ha en chans att bli bekväma i sin nya position.
Vad det här landet behöver är riktigt tunga politiska möten.

(Det enda som skrämmer mig, egentligen, är att lallare som Osynliga partiet nu antagligen anser att de står i direkt opposition till hela samhället. Eftersom sossarnas Sverige var så pass illa att det verkade berättigat att använda våld mot statsmakten fasar jag för vad de där idioterna känner nu när det är borgarna som styr.)

Jag överväger att ändra inriktning på den här bloggen lite, och faktiskt ägna lite mer tid åt att seriöst granska politiken de närmsta fyra åren. Men vi får se. Antagligen kommer jag inte ha energi till det, eller så kommer jag kanske starta en helt annan blogg för det ändamålet. Vi får se, helt enkelt.