På Copyriot, framför allt i kommentarfältet, rasar debatten om datormissbruk. Medan Rasmus försöker leda det hela till att mer generellt handla om vilket intresse staten kan tänkas ha i att begränsa vårt datoranvändande utanför avlönad arbetstid verkar fler av kommentarerna mer generellt behandla själva datormissbrukets vara eller icke vara.
Rasmus svar på en lång rabblande kommentar var egentligen det som intresserade mig. Han nämnde angående datorabstinens att

För min egen del var det nog ett bra tag sen nu som jag var helt utan dator en hel vecka, men självklart förekom då viss “abstinens”. (Precis som att jag då, ute i skogen, saknade inspelad musik, vilket jag väl också är smått beroende av.)

Vilket fick mig att tänka en smula. Rent retoriskt, vad är egentligen skillnaden mellan ett beroende och något som skapar abstinens när man är utan det? Man kan ha abstinens utan någon form av missbruk. Abstinens handlar rent etymologiskt om ett “avstående” - jämför t.ex. engelskans abstain - alltså handlingen att avstå från något, och hur man då reagerar. Att “ha abstinens” är alltså liktydigt med “att märka att man avstår från något.”
Praktiskt handlar det om att man reagerar på ett visst sätt (generellt negativt eller obehagligt) när man är utan någon stimuli man är van vid. Det kan vara frossbrytningar, kräkningar, diarré och svettningar, som när man slutar med heroin - eller så kan det vara mitt irriterande sätt att föra oväsen genom att beatboxa eller trumma på saker när jag tycker det är för tyst. Mina hörselskador till trots är min hjärna van vid ljud och kräver att få ljud även när jag måste orsaka det själv. Ljudabstinens.
Ibland kan jag bli sugen på kaffe därför att… ja, varför egentligen? Jag har ingen aning, men jag vet att om jag inte får mitt kaffe kan jag vara sugen på kaffe i dagar. Ibland duger vilket kaffe som helst, ibland duger bara apstark franskrost som min mamma brygger det. Bara när jag skriver det här känner jag hur det pirrar på ett varmt sätt i bakändan av tungan och i svalget, där majoriteten av kaffesmaken känns av (speciellt när man dricker den bittra tjära jag brukar dricka). Det här är abstinens. Helsike, jag har kaffeabstinens! Jag måste göra något åt det här! Folkhälsoinstitutet, kom och rädda mig!

Men ärligt talat, jag dör inte om jag blir utan kaffe i en vecka eller två. Jag dör inte av tystnad. Jag mår inte ens dåligt av en vecka utan koffein. Tror till och med att jag skulle klara mig fint utan mina cigaretter, även om cancerpinnarna självklart har ett hårt grepp om min hjärnas belöningssystem och därmed ställer till helvete och sju svåra år i ungefär två-tre dygn om jag slutar tvärt. På sätt och vis är det straffet jag är beredd att ta för (den tvivelaktiga) njutningen i att tända en cigarett efter maten eller en lång föreläsning.
Att skilja på aktiviteter som kan ge abstinenskänslor och aktiviteter som blir ett missbruk - ett bruk man inte klarar sig utan - är viktigt.
Annars har vi snart lagar om maximal skärmtid per dygn, överträdelse beivras.

- - - - -
Uppdatering: Som kommentaren säger, abstinens och abstinensbesvär kanske skall skiljas åt, men jag gör lika lite åtskillnad som man oftast gör i vardagligt tal utanför läkarakademiska kretsar. Abstinensbesvär är i sin tur reserverat till symptomen av ett avbrutet missbruk. Etcetera.
(Jag älskar hur saker byter betydelse efter hur folk talar.)