Jag satt - i väntan på bilskjuts till den där kattutställningen jag genom familjeband är nödgad att hjälpa till med - och läste igenom hemtentan i idéhistoria (retorikens idéhistoria, till och med) som jag skrev i våras. Faktum är att jag blev lite rädd.
Mitt akademiska språk känns så himla torftigt jämfört med hur jag skriver och talar annars, det är så i avsaknad av mening och förutbestämt i sin riktning att det gör ont i ögonen och själen att ta del av det. Tanken med att läsa igenom hemtentan var att kanske publicera något intressant om Ramus eller Thomas av Aquinus här, men ingenting förutom en smått meningslös och putslustigt pedagogisk “trialog” mellan Descartes, Platon och Nietzsche var språkligt gångbart.
Allt annat var bara akademiskt dravel. Akademiskt dravel innehållande mycket fakta, teorier och idéer, förvisso. Men fortfarande akademiskt dravel, lika torrt som kritdamm.

Så, mitt löfte inför kommande terminer är att samtliga saker jag skriver (undantaget rapporter och akademiska uppsatser) ska vara tillräckligt bra för att kunna postas i min blogg.
Jag vägrar låta mitt språk förtvina medan jag pluggar.

(Och så ska jag försöka blogga mer regelbundet också, och faktiskt ha något att skriva om då och då.)