Jag vred ur mig lite snabba noter om seminariet/föreläsningen jag var på idag, det första på språkteorikursen. Vi ska skriva logg/dagbok om vad som händer, vad vi tänker, vad vi gör och vad vi förstår. Av allt att döma var det ett rent snilledrag av mig att klämma i mig Nomadologin innan kursen började. Den begreppsapparaten, och idén om det nomadiska, passar väldigt väl in på det kursen verkar handla om.

Efter seminariet satte jag mig i en datorsal och skrev bland annat det här.

Diskuterade en intressant sak på rökpausen i slutet av föreläsningen: hur poeten egentligen existerar genom sin tystnad. Inte bara tystnaden mellan raderna utan även att det poetiska skrivandet på något vis bara framstår i kontrast till icke-skrivandet. Allt författande utgår på något vis från just existensen av ett icke-skrivande, antitesen till skrivandet, skrivkrampen om man så vill, men den är egentligen bara ett symptom av icke-skrivandet. Icke-skrivandet är en större sak än det, en separat funktion av skrivandet och inte bara dess motpol. Eller, skrivandet som total handling innehåller i lika mått egentligen skrivande som icke-skrivande.
Mystiskt.
En annan intressant tanke som tände mitt retoriska sinne: kraften i metaforen baserad i att text och textil delar samma stam. Väven är en sammanhållen struktur men också helt möjligt innehållande fel utan att strukturen försämras i sig. Det perfekta mönstret är brutet men en tät väv kan innehålla rätt så många fel utan att den förlorar i styrka, sammanhållning eller funktion.
Tänkte även mycket på kiasmerna (omkastningarna) vi använder helt omedvetet: är det jag som behärskar språket eller språket som behärskar mig? (Eftersom jag aldrig tidigare sett en tanke-kiasm så tydligt utanför retorikens vetenskap chockade det här mig – det är verkligen ett kraftfullt tankeverktyg!)

Delvis rakt ur anteckningar:
Men hur förklarar idén ”språket talar oss, inte vice versa” att språket glider?
Språk, död, stad, stat, kärlek är blivande-processer!
Samtidigt håller språket en immobilitet, en stratafiering, en territorialisering av ett egentligen slätt rum där sense och non-sense bara är en fråga om vektorskillnader, om avvikelser från en kurva, förändringar i derivata (till skillnad från det räfflade rummets fasta positioner av sense och non-sense). Fast ändå, språket innehåller ständigt av naturliga skäl territorialiserande processer eftersom det söker struktur av sig självt, det räfflar mer eller mindre sakta sitt eget rum, baserat på konventioner och ironiskt nog det som Bacon refererar till som ”teaterns gyckelbilder” (tankefel baserade på vår övertro på auktoriteter).
Ur det här perspektivet framstår brytningar och dialekter som flyktlinjer, liksom (för att ta ett rätt så aktuellt exempel) Gringo-svenskan nästintill framstår som en förstatligad form av flyktlinje, ett strata som förvisso bryter med de andra strata som existerar men som ändock är stratafierat, fastlåst. Det är inte en spricka mellan strata, det är bara ett strata i en annan färg, med en annan textur. En räffla som går på tvären men som inte hjälper en att lämna de andra räfflorna.
Behåll de där tankarna tills vi diskuterar språk och makt.

(Och jag kommer antagligen ångra den här publiceringen, precis som jag ser tillbaka på de teoretiska observationer jag skrev i början av grundkursen i retorik med en viss rodnad och känsla av att jag inte fattade mycket på den tiden. Men, det är så det är att skriva. Blodigt.)

Min far fick den till slut i posten från USA. Jag var inte sen att sno den.
Fy helsike vilken bra skiva. Tight band, bra låtval och dessutom är allting lagt live, inga overdubs, inga omtagningar. Och bandet lyckas göra det perfekt.
Sånt här påminner mig om varför jag älskar bluesrock. För att det är en musikstil som på basis av ganska enkla ackordföljder, melodier och teman i texterna bygger otroligt bra låtar (en annan av skivorna min far fick i samma beställning innehåller en version av Hoochie Coochie Man framförd av The Downliners Sect. Det ni!)
För att det är en musikstil som väldigt mycket fokuserar på livesituationer och att sätta låten perfekt varje gång.
Och dessutom är det en musikstil med en tradition som låter artisterna leva någerlunda på sin musik - som framförare av den kväll efter kväll, hederligt arbetande musiker, inte som skivartister.

Men, musikpolitik aside, det här är en fantastisk skiva. Jag skulle säga “köp den!” om jag visste var den fanns till salu i Sverige, men de flesta som saknar en knäpp pappa av min käre faders kaliber eller ekonomiska resurser att göra en liknande beställning från staterna själv får nog helt sonika leta upp den på ett fildelningssystem av något slag.

Jag insåg precis hur jävla snygg/rutinerad jag är:

Sådär stilig var jag när jag precis anlänt till Hultsfred i år. Notera gaffarullen. Notera den nonchalanta SAS-sjalen (det är inte en palestinasjal, det är en militärsjal). Notera undertröjan, de småkeffa solbrillorna, urtvättade svarta jeans… det bara skriker rutin.

Och så blev jag kallad för rutinerad idag när jag satte mig på Pappa Ray Rays uteservering med latte och Nomadologin, och i brist på askfat använde mitt lilla reseaskfat (en burk med lock). När Mannen Bakom Disken sen kom ut med askfat sa han “fan vad rutinerat” och nickade mot mitt askfat.
Fresh.

Undrar bara var de där solbrillorna tog vägen…
(Bilden snodd från käraste Idas bilddagbok.)

Jag fick ingen plats på Kreativt skrivande. Det var lite deppigt först, men jag har en minimal chans på att komma in om någon hoppar av precis i början.
Får se hur det blir med det.
Jag tror nästan jag satsar allt på Språkteori istället. Det verkar så jävla intensivt, men kul. Och liten, mysig grupp. Pepp!

Måste bara plugga upp den där sabla fonetiken, jag har verkligen inget minne kvar av sånt från grundskolan. Heh.

Men det löser sig. Nu blir det åka av!

Alltså, jag inser nu att jag egentligen nästan saknat Södertörn. Varit på dagens första upprop (Språkteori, jag satsar på Kreativt skrivande men jag är reserv där, så jag får se hur det går) och börjar redan komma in i rutinerna. Låna bok (Nomadologin), dricka kaffe, äta kokostopp och dricka te. Sätta mig i en datorsal och rocka Portable Firefox bara för att jävlas.

Undrar hur Bivald har det i the dirty south. Undrar vad Nubbe gör nu. Undrar om Karin sover (vad fan är klockan i Australien egentligen?)
Undrar om jag kommer in på Kreativt skrivande.

Jävligt spännande frågor.

Inte kollat Statcounter på ett tag.

Nu har jag tydligen haft ett 60-tal besökare om dagen. Varför? Jo, för att Google tydligen visar vad de tycker om mig. (Ja, det är sant. Google bildsök, sökord “asshole”, den fjärde bilden finns i “originalsammanhang” på den här bloggen!)
Nej, ärligt talat är det faktiskt mitt eget fel. Och inlägget som nu har gjort min Statcounter obrukbar? Jo men självklart: det är absolut helt jäkla meningslöst. Finns inte ens kvar på förstasidan.

Se om ni ens kan hitta var bildlänken finns.

Det här är humor på hög nivå. Google har tydligen blivit riktigt sura på att “googla” har blivit ett verb. Det ska tydligen vara farligt för varumärket.
Nä men se på fan då. Jag tror att ett visst före-detta-hippt företag har fått något om bakfoten…

Det här fenomenet är något som kallas för en metonymisk glidning, eller rent av ett metonymiskt övertagande. Att Google har blivit synonymt med sökningar på Internet är inte konstigt. Vem använder inte Google för att söka? Google har helt enkelt fått ta över värdena från ordet “sökmotor” eller “söktjänst” eller vad som helst av den naturen. När man vill säga “jag sökte på Internet” snabbare och snyggare säger man “jag googlade.” Och vem vill inte säga saker snabbt och snyggt?

Metonymerna är oftast dina vänner. Det här är bara ett exempel på hur ingenting - ingenting någonsin på något vis - kan ägas på Internet.
Det finns helt enkelt för mycket folk och för många medvetanden som lägger beslag på saker så snart man hittat på dem och lagt upp dem.

Deal with it.

Någon snubbe svarar på vad han skulle göra om han var statsminister för en dag…

Jag skulle förbjuda partier och organisationer som inte ställer upp på alla människors lika värde och demokratiska principer (såsom politisk/ekonomisk demokrati), därav rasistiska och borgerliga partier.

Taget från Aftonbladets Ungt val-site

Jag ryser. Är det så här folk i min ålder ser på demokrati? Som något som måste försvaras genom förbud mot bland annat demokratiska partier som inte råkar ha samma åsikter som en själv?
Eller - är det här bara ett resultat av socialdemokraternas absoluta maktfullkomlighet den senaste tiden?

Ett till intressant citat av killen:

Den makt som en liten grupp människor har över en stor grupp arbetare, enbart för att de råkar ha mycket pengar som de satt in i aktier, kan knappast kallas demokratisk.

Detta är kapitalets diktatur, och det vill jag ändra på. Jag vill förbjuda kapitalisters utsugning av arbetare. Jag skulle med andra ord påbörja bygget av socialismen.

Men… hur är det med de som har offrat all sin tid i många år för att bygga upp ett företag från grunden och nu till slut har anställda (att suga ut och utnyttja)? Är de också onda? Borde de också straffas?
Eller de som på ett eller annat sätt fixar pengarna att köpa ett företag och sen tjänar pengar på det?

Eller vem fan som helst som tjänar pengar på att arbeta med andras arbete, egentligen? Du vet, man kan också äga aktier därför att man är grundare av ett företag - något som kräver mer hårt arbete än era mjäkiga sextimmarsdagar. Jäkla låtsas-socialister som slänger sig med klyschor hela tiden men inte verkar fatta ett smack av världen.

Förbjud mina odemokratiska uttalanden nu då. Kom igen, I DARE YOU!

Folkpartiet kör en intressant affischkampanj på stan just nu. Väldigt intressant, speciellt som den ärligt talat lyckas med att skrämma skiten ur mig.
Det här anser de skall vara framtidens rubriker:

Varför gör den här affischen mig så rädd när deras andra affischer om Nobelpris och undersökningsresultat om skolan inte lyckas?
Ganska enkelt egentligen: den är så in i helsike självgod. Och inte nog med det, den innehåller några riktigt obehagliga presuppositioner. T.ex. att vi utan folkpartiets buggningsförslag inte kommer gripa några narkotikabaroner eftersom hela bunten har börjat kalla sina högkvarter för redaktioner och därmed kommit undan lagens långa arm.
(Det är olagligt att bugga bl.a. medieredaktioner, av förståeliga demokratiska skäl. Därför vill Folkpartiet att man skall kunna bugga sagda lokaler, eftersom det självklart gömmer sig massor med narkotika och annan organiserad brottslighet bakom den de facto tredje maktens fasader.)
Men, vad hände med normalt polisarbete som att faktiskt spana på skurkarna och förhöra folk tills de golar?
Sen antas det också att det här fiktiva gripandet möjliggjordes av Folkpartiets buggningslag och endast Folkpartiets buggningslag. Clever. Återigen: vad hände med span och förhör? Vad hände med solitt välfinansierat polisarbete?
Men det är klart, gammalt hederligt polisarbete ger inte staten samma makt över medborgare och media. Jag börjar tamejtusan tro att det är vad det egentligen handlar om. Makt.

Utöver detta ger det en minst sagt fadd smak i munnen att reklamen tar formen av en löpsedel. Tänk efter en stund. Ponera att detta faktiskt är en löpsedel. Vari ligger felet? Vad är det som svider i ögonen…?

Just det.

Ett politiskt parti klappar sig självt på ryggen på löpsedeln till en tidning som under namnet bär partiets logotyp.

Det om något får mig att må illa. Att ifrågasätta vad fan Folkpartiet sysslar med just nu. Att ifrågasätta varför de kallar sig Folkpartiet Liberalerna och deras ungdomsförbund kallar sig Liberala Ungdomsförbundet när deras politiska reklam praktiskt taget lånar estetik och idéer från totalitära stater.

Vill vi ha de här typerna i riksdag eller regering till vintern?
Å andra sidan, vill vi ha sossarna kvar efter valet? Pest eller kolera…

(Henrik Alexandersson publiecrade bilden som fick mig att tända till och skriva det här, även fast jag sett den på stan tidigare.)

På Copyriot, framför allt i kommentarfältet, rasar debatten om datormissbruk. Medan Rasmus försöker leda det hela till att mer generellt handla om vilket intresse staten kan tänkas ha i att begränsa vårt datoranvändande utanför avlönad arbetstid verkar fler av kommentarerna mer generellt behandla själva datormissbrukets vara eller icke vara.
Rasmus svar på en lång rabblande kommentar var egentligen det som intresserade mig. Han nämnde angående datorabstinens att

För min egen del var det nog ett bra tag sen nu som jag var helt utan dator en hel vecka, men självklart förekom då viss “abstinens”. (Precis som att jag då, ute i skogen, saknade inspelad musik, vilket jag väl också är smått beroende av.)

Vilket fick mig att tänka en smula. Rent retoriskt, vad är egentligen skillnaden mellan ett beroende och något som skapar abstinens när man är utan det? Man kan ha abstinens utan någon form av missbruk. Abstinens handlar rent etymologiskt om ett “avstående” - jämför t.ex. engelskans abstain - alltså handlingen att avstå från något, och hur man då reagerar. Att “ha abstinens” är alltså liktydigt med “att märka att man avstår från något.”
Praktiskt handlar det om att man reagerar på ett visst sätt (generellt negativt eller obehagligt) när man är utan någon stimuli man är van vid. Det kan vara frossbrytningar, kräkningar, diarré och svettningar, som när man slutar med heroin - eller så kan det vara mitt irriterande sätt att föra oväsen genom att beatboxa eller trumma på saker när jag tycker det är för tyst. Mina hörselskador till trots är min hjärna van vid ljud och kräver att få ljud även när jag måste orsaka det själv. Ljudabstinens.
Ibland kan jag bli sugen på kaffe därför att… ja, varför egentligen? Jag har ingen aning, men jag vet att om jag inte får mitt kaffe kan jag vara sugen på kaffe i dagar. Ibland duger vilket kaffe som helst, ibland duger bara apstark franskrost som min mamma brygger det. Bara när jag skriver det här känner jag hur det pirrar på ett varmt sätt i bakändan av tungan och i svalget, där majoriteten av kaffesmaken känns av (speciellt när man dricker den bittra tjära jag brukar dricka). Det här är abstinens. Helsike, jag har kaffeabstinens! Jag måste göra något åt det här! Folkhälsoinstitutet, kom och rädda mig!

Men ärligt talat, jag dör inte om jag blir utan kaffe i en vecka eller två. Jag dör inte av tystnad. Jag mår inte ens dåligt av en vecka utan koffein. Tror till och med att jag skulle klara mig fint utan mina cigaretter, även om cancerpinnarna självklart har ett hårt grepp om min hjärnas belöningssystem och därmed ställer till helvete och sju svåra år i ungefär två-tre dygn om jag slutar tvärt. På sätt och vis är det straffet jag är beredd att ta för (den tvivelaktiga) njutningen i att tända en cigarett efter maten eller en lång föreläsning.
Att skilja på aktiviteter som kan ge abstinenskänslor och aktiviteter som blir ett missbruk - ett bruk man inte klarar sig utan - är viktigt.
Annars har vi snart lagar om maximal skärmtid per dygn, överträdelse beivras.

- - - - -
Uppdatering: Som kommentaren säger, abstinens och abstinensbesvär kanske skall skiljas åt, men jag gör lika lite åtskillnad som man oftast gör i vardagligt tal utanför läkarakademiska kretsar. Abstinensbesvär är i sin tur reserverat till symptomen av ett avbrutet missbruk. Etcetera.
(Jag älskar hur saker byter betydelse efter hur folk talar.)