Första seminariet - eftermonolog
Jag vred ur mig lite snabba noter om seminariet/föreläsningen jag var på idag, det första på språkteorikursen. Vi ska skriva logg/dagbok om vad som händer, vad vi tänker, vad vi gör och vad vi förstår. Av allt att döma var det ett rent snilledrag av mig att klämma i mig Nomadologin innan kursen började. Den begreppsapparaten, och idén om det nomadiska, passar väldigt väl in på det kursen verkar handla om.
Efter seminariet satte jag mig i en datorsal och skrev bland annat det här.
Diskuterade en intressant sak på rökpausen i slutet av föreläsningen: hur poeten egentligen existerar genom sin tystnad. Inte bara tystnaden mellan raderna utan även att det poetiska skrivandet på något vis bara framstår i kontrast till icke-skrivandet. Allt författande utgår på något vis från just existensen av ett icke-skrivande, antitesen till skrivandet, skrivkrampen om man så vill, men den är egentligen bara ett symptom av icke-skrivandet. Icke-skrivandet är en större sak än det, en separat funktion av skrivandet och inte bara dess motpol. Eller, skrivandet som total handling innehåller i lika mått egentligen skrivande som icke-skrivande.
Mystiskt.
En annan intressant tanke som tände mitt retoriska sinne: kraften i metaforen baserad i att text och textil delar samma stam. Väven är en sammanhållen struktur men också helt möjligt innehållande fel utan att strukturen försämras i sig. Det perfekta mönstret är brutet men en tät väv kan innehålla rätt så många fel utan att den förlorar i styrka, sammanhållning eller funktion.
Tänkte även mycket på kiasmerna (omkastningarna) vi använder helt omedvetet: är det jag som behärskar språket eller språket som behärskar mig? (Eftersom jag aldrig tidigare sett en tanke-kiasm så tydligt utanför retorikens vetenskap chockade det här mig – det är verkligen ett kraftfullt tankeverktyg!)Delvis rakt ur anteckningar:
Men hur förklarar idén ”språket talar oss, inte vice versa” att språket glider?
Språk, död, stad, stat, kärlek är blivande-processer!
Samtidigt håller språket en immobilitet, en stratafiering, en territorialisering av ett egentligen slätt rum där sense och non-sense bara är en fråga om vektorskillnader, om avvikelser från en kurva, förändringar i derivata (till skillnad från det räfflade rummets fasta positioner av sense och non-sense). Fast ändå, språket innehåller ständigt av naturliga skäl territorialiserande processer eftersom det söker struktur av sig självt, det räfflar mer eller mindre sakta sitt eget rum, baserat på konventioner och ironiskt nog det som Bacon refererar till som ”teaterns gyckelbilder” (tankefel baserade på vår övertro på auktoriteter).
Ur det här perspektivet framstår brytningar och dialekter som flyktlinjer, liksom (för att ta ett rätt så aktuellt exempel) Gringo-svenskan nästintill framstår som en förstatligad form av flyktlinje, ett strata som förvisso bryter med de andra strata som existerar men som ändock är stratafierat, fastlåst. Det är inte en spricka mellan strata, det är bara ett strata i en annan färg, med en annan textur. En räffla som går på tvären men som inte hjälper en att lämna de andra räfflorna.
Behåll de där tankarna tills vi diskuterar språk och makt.
(Och jag kommer antagligen ångra den här publiceringen, precis som jag ser tillbaka på de teoretiska observationer jag skrev i början av grundkursen i retorik med en viss rodnad och känsla av att jag inte fattade mycket på den tiden. Men, det är så det är att skriva. Blodigt.)





