Lite inspirerad av senaste inlägget i Copyriot, likväl som det mer uttömmande inlägg som länkas från det.
Jag hade för några dagar sedan en evighetslång promenad och diskussion med en gammal vän som har ägnat de senaste tretton eller så åren åt att spela tvärflöjt i diverse klassiska sammanhang. Vi kom självfallet in på diskussionen om skillnader mellan improvisations- och notationsbaserad musik (framför allt då jag gärna plinkar blues på min elbas, och har snudd på en allergi mot att läsa noter), och hon sa någonting som faktiskt sattes i perspektiv när jag tänkte på det Rasmus skrivit om skapande och uttolkande. Hon talade om hur man för att på allvar framföra någons noter måste leva sig in i musiken, göra den till sin egen, absorbera varenda not, detalj och fläck på papperet. Det handlar inte om att bara framföra någons tecken, man måste ta över och så att säga “äga” det stycke man skall spela.

Vad som är så intressant med det hela är att det ju faktiskt innebär att när min vän skall framföra ett stycke måste hon absorbera det i sin helhet - och blir därmed egentligen lika mycket dess skapare som dess uttolkare. Alltså: till och med i klassisk, notbaserad musik blir uttolkarna lika delaktiga i verket som skaparen.

Så alltså är - på en rent konstnärlig och/eller för verket definierande nivå - åtskillnaden i upphovsrättslagen mellan de som skrivit och de som tolkar rent ut sagt skitsnack. Att återskapa är lika mycket ett skapande som att göra något från scratch. Se t.ex. The Future Sound Of Londons utmärkta skiva Dead Cities - nästan mer exemplifierande för kollagemusik än något The KLF har gjort.