Lite inspirerad av senaste inlägget i Copyriot, likväl som det mer uttömmande inlägg som länkas från det.
Jag hade för några dagar sedan en evighetslång promenad och diskussion med en gammal vän som har ägnat de senaste tretton eller så åren åt att spela tvärflöjt i diverse klassiska sammanhang. Vi kom självfallet in på diskussionen om skillnader mellan improvisations- och notationsbaserad musik (framför allt då jag gärna plinkar blues på min elbas, och har snudd på en allergi mot att läsa noter), och hon sa någonting som faktiskt sattes i perspektiv när jag tänkte på det Rasmus skrivit om skapande och uttolkande. Hon talade om hur man för att på allvar framföra någons noter måste leva sig in i musiken, göra den till sin egen, absorbera varenda not, detalj och fläck på papperet. Det handlar inte om att bara framföra någons tecken, man måste ta över och så att säga “äga” det stycke man skall spela.

Vad som är så intressant med det hela är att det ju faktiskt innebär att när min vän skall framföra ett stycke måste hon absorbera det i sin helhet - och blir därmed egentligen lika mycket dess skapare som dess uttolkare. Alltså: till och med i klassisk, notbaserad musik blir uttolkarna lika delaktiga i verket som skaparen.

Så alltså är - på en rent konstnärlig och/eller för verket definierande nivå - åtskillnaden i upphovsrättslagen mellan de som skrivit och de som tolkar rent ut sagt skitsnack. Att återskapa är lika mycket ett skapande som att göra något från scratch. Se t.ex. The Future Sound Of Londons utmärkta skiva Dead Cities - nästan mer exemplifierande för kollagemusik än något The KLF har gjort.

…eller vice versa? Tillbringat på tok för lite tid på Internet och allt för mycket tid ute i friska luften den senaste tiden. När det är med lockande att sitta på Nicoles balkong och läsa (i och för sig i samband med ett nikotinintag i hästväg, men i alla fall) än att sitta och höka framför teven eller någonting är det ju lite konstigt ställt med mitt i normala fall utomhusfientliga jag.

Sweet Jesus, jag borde skriva något om hela den här Libanon-Israel-soppan, men jag orkar inte ta tag i världspolitiken just nu.
Möjligtvis bara en stilla observation:
för varje år som går blir jag mer och mer rädd när något sånt här händer. 2001 blev jag arg men inte nämnvärt rädd när det kraschades flygplan och Afghanistan åkte på stryk. När Irak var nästa att smaka bomberna blev jag lite mindre arg och lite mer rädd. Och nu när Libanon får ta skiten gör det i princip bara ont i själen.
Jag skiter saker som folkrätt och rätt till självförsvar egentligen; man ska inte döda varandra, end of story.