På den gamla (goda) tiden, i Rom, var advokatyrket väldigt viktigt. Man hade en uppsjö domstolar med olika roller och massvis av vältaliga advokater och åklagare. Lite som i Sverige idag, minus vältaligheten kanske. På den tiden var retoriken en viktig lära och därmed var det inte konstigt att man följde Aristoteles spår och systematiserade allting väldigt noggrannt.
Det gick till och med så långt att man uppfann ett system av försvar. Meningen var att kunna gå från en punkt till nästa om det försvaret skulle visa sig för dåligt. I ordning, alltså:

1. Ifrågasätt om domstolen har rätt att döma i frågan (t.ex. Saddam Hussein och ungefär alla som ställs inför rätta i Haag)
2. Ifrågasätt om brottet faktiskt begåtts, och om det begåtts av den anklagade (tänk Lewinsky-affären)
3. Ifrågasätt om det är ett brott det rör sig om och inte exempelvis en olyckshändelse
4. Jämför brottet med någonting mycket värre för att visa hur litet det var
5. Överför skulden (egentligen vilken skuld som helst, så länge den är större) på den som anklagar
6. Erkänn brottet men förklara att någon annan tvingade dig (”vi följde bara order”-stilen)
7. Erkänn brottet och hävda att du är bättre nu, eller gör avbön (AKA “gör en pudel”)

Allt det här har dessutom fancy namn på latin, men det skiter vi i just nu. Förutom punkt 3 då. Den heter nämligen Status finitiones och rör alltså hur man skall definiera den begångna handlingen.
För självklart är den begången. Vi alla har ju sett det: Justitiedepartementet fick påtryckningar från MPAA på sig - direkt eller indirekt genom USA:s regering. Justitiedepartementet talade med Roswall om att något måste göras. Och något hände.
Men var det ett brott? Eller var det bara ett misstag? Var det rent av en slump att allt detta hände i kedja? Det är ju trots allt ganska enkelt att göra ett post hoc ergo propter hoc-antagande i en sån här fråga.

Men fortfarande, det intressanta är att justitiedepartementets försvar började på punkt 2 och rör sig allt eftersom de inser att det finns pappersdokumentation på det mesta mot punkt 3. Om min prognos stämmer kommer de alltså snart att säga att det kanske var lite ministerstyre men att det ju faktiskt behövdes därför att annars hade USA gjort något elakt.
Och så vidare ner genom listan:
“Jovisst, vi gjorde det, men svenska folket laddar ner alldeles för mycket film och det är ju också ett brott! Och ett dyrare brott dessutom!”
“Jo, okej, vi gjorde det, men det var USA som beordrade oss.”
Till sist blir det avbön och avgångar. Om det ens kommer så långt innan någon (Persson eller svenska folket efter valet) till slut sätter Bodström i skamvrån.

Vad gäller skuldfrågan och om brott faktiskt begåtts: ni får dra egna slutsatser av allt det här. Jag gör inga analyser. Jag låtsas inte ha några svar. I mina ögon är Bodström fortfarande USA:s och filmindustrins knähund och jag fortsätter att ladda ner musik i samma takt som jag röker sönder min numera traditionella Hultsfreds-halsinfektion.
Men, retoriken har återigen bevisat sin funktion och användbarhet. I rule!