På den gamla (goda) tiden, i Rom, var advokatyrket väldigt viktigt. Man hade en uppsjö domstolar med olika roller och massvis av vältaliga advokater och åklagare. Lite som i Sverige idag, minus vältaligheten kanske. På den tiden var retoriken en viktig lära och därmed var det inte konstigt att man följde Aristoteles spår och systematiserade allting väldigt noggrannt.
Det gick till och med så långt att man uppfann ett system av försvar. Meningen var att kunna gå från en punkt till nästa om det försvaret skulle visa sig för dåligt. I ordning, alltså:

1. Ifrågasätt om domstolen har rätt att döma i frågan (t.ex. Saddam Hussein och ungefär alla som ställs inför rätta i Haag)
2. Ifrågasätt om brottet faktiskt begåtts, och om det begåtts av den anklagade (tänk Lewinsky-affären)
3. Ifrågasätt om det är ett brott det rör sig om och inte exempelvis en olyckshändelse
4. Jämför brottet med någonting mycket värre för att visa hur litet det var
5. Överför skulden (egentligen vilken skuld som helst, så länge den är större) på den som anklagar
6. Erkänn brottet men förklara att någon annan tvingade dig (”vi följde bara order”-stilen)
7. Erkänn brottet och hävda att du är bättre nu, eller gör avbön (AKA “gör en pudel”)

Allt det här har dessutom fancy namn på latin, men det skiter vi i just nu. Förutom punkt 3 då. Den heter nämligen Status finitiones och rör alltså hur man skall definiera den begångna handlingen.
För självklart är den begången. Vi alla har ju sett det: Justitiedepartementet fick påtryckningar från MPAA på sig - direkt eller indirekt genom USA:s regering. Justitiedepartementet talade med Roswall om att något måste göras. Och något hände.
Men var det ett brott? Eller var det bara ett misstag? Var det rent av en slump att allt detta hände i kedja? Det är ju trots allt ganska enkelt att göra ett post hoc ergo propter hoc-antagande i en sån här fråga.

Men fortfarande, det intressanta är att justitiedepartementets försvar började på punkt 2 och rör sig allt eftersom de inser att det finns pappersdokumentation på det mesta mot punkt 3. Om min prognos stämmer kommer de alltså snart att säga att det kanske var lite ministerstyre men att det ju faktiskt behövdes därför att annars hade USA gjort något elakt.
Och så vidare ner genom listan:
“Jovisst, vi gjorde det, men svenska folket laddar ner alldeles för mycket film och det är ju också ett brott! Och ett dyrare brott dessutom!”
“Jo, okej, vi gjorde det, men det var USA som beordrade oss.”
Till sist blir det avbön och avgångar. Om det ens kommer så långt innan någon (Persson eller svenska folket efter valet) till slut sätter Bodström i skamvrån.

Vad gäller skuldfrågan och om brott faktiskt begåtts: ni får dra egna slutsatser av allt det här. Jag gör inga analyser. Jag låtsas inte ha några svar. I mina ögon är Bodström fortfarande USA:s och filmindustrins knähund och jag fortsätter att ladda ner musik i samma takt som jag röker sönder min numera traditionella Hultsfreds-halsinfektion.
Men, retoriken har återigen bevisat sin funktion och användbarhet. I rule!

Det finns ingen rätt ände att börja i egentligen. Jag skulle vilja vänta med att skriva det här tills jag har bilderna framkallade, men det får väl bli ett uppföljningsinlägg helt enkelt.
Jag är usel på att berätta saker, speciellt i kronologisk ordning, men det fanns några riktiga höjdpunkter:

• Tokdansa i dammet till Phoenix.
• Gemenskapen på vår del av pissberget. Det var inte ett planerat camp men det blev mer eller mindre ett camp i alla fall. Vi hade till och med ett partytält i några timmar - tills det blåste bort.
• Våra grannar och deras sexuella eskapader - speciellt när Victor (Viktor?) stack ut huvudet ur tältet och frågade om vi hade cigg att bjuda på. Om vi hade två cigg, förresten.
• Tiger Lou på Pampas och att se Sebbe så totalt lycklig och röjande. Scenen var för stor för ett band som Tiger Lou, men det var fan bra i alla fall.
• Petter och alla hans gäster. Och Thomas Rusiak! (Hornstull! Ett-ett-sju!)
• Max Peezay och alla hans gäster. Och Mackan körde 100:- precis som vi hoppats.
• Monday Bar-grejen och poptjejen som till slut fick iväg mig dit. Det var ren lycka i några timmar.
• När jag stod utanför SUMO:s set på Atlantis och pissade och frågade mannen bredvid mig om han var fotograf. “Varför tror du det?” “Du har en riktigt stor väska.” “Ah, jo, jag har laptop och sånt i den. Jag har varit och spelat.” “Åh fan, var då?” “Den där Ström i P2-grejen.” “Jaså? Det var som fasen. Och du heter…?” “Håkan Lidbo.” CHOCKEN!
• Nästan somna till Brian Jonestown Massacre - som ändå var sjukt bra. Fast jag bommade nästan hela spelningen för att gå tillbaka till tältet och slagga istället.
• Den snälla läkaren i läkartältet som tog hand om Nicole när hon fått solsting och dessutom gav mig ett skavsårsplåster.
• Killarna som breakdansade utanför Målet första kvällen vi var där. Det var kallt men de höll verkligen värmen uppe.
• Oskar, Fredrik och Ludde, de av våra tältgrannar som nog gjorde mest för stämningen. De langade peppen till hundra procent utan att det någonsin blev jobbigt.
• Sjöström - världens bästa stol. Nicole fick med honom hem till och med!
• Detta eviga spelande av Electric Six - Gay Bar. Och ständiga sjungandet av refrängen.
• Bergsprängaren Berra. Idis och Sirps hade verkligen gjort en fantastisk investering där. Även om han vägrade att spela In Flames av någon anledning.
• Sponstälten. De var inte fantastiska, men de dög. Och var gratis. Men tvåmannatält?! I helsike heller.

Det finns egentligen en massa klagomål också. Jag hade helst sluppit dammet, den värsta hettan, att bli sjuk (av damm, pollen, infektion eller en kombination vet jag inte än), oron när Nicole säckade ihop av solsting, de få människor som hade riktigt usel attityd och sågs till ibland. Att tappa programmet på Cardigans, att aldrig gå på Diplo VS. A-Trak, att missa en stor del av SUMO, att aldrig komma iväg till Hässleholm är också saker jag gärna hade undvikit.
Sen kommer allt med svartsjuka, irritation, trötthet, svett, att bränna sig i solen, att bränna för mycket pengar… men det är ändå småsaker egentligen.

Huvudsaken är att Hultsfred ‘06 var en lång fest för mig, och inte en lätt utdragen plåga med vissa ljuspunkter som det var ‘04.
Nästa gång jag åker ska jag nog vara lite mer organiserad och helst åka bil ner. Men det här var tamejtusan riktigt fint.
(Bilder kommer senare, som sagt.)

[Redigerat: Efter oppositionen blev vi helt oväntat, och trots att annat utlovats, tvugna att skriva en slutversion. Följdaktligen har jag uppdaterat även uppsatsen här, och det är alltså den nya, absoluta slutversionen som länken nedan pekar på.
Redigerat #2: Länken ändrad till en länk till abstract och annan info.]

Jag bestämde mig i samma veva som jag skrev det föregående för att helt sonik publicera min B-uppsats här också.

Martin Löwdin Hansson - En sång om Trojas murar
(Abstract och länk till fulltext på Södertörns Högskolas webb)

Tekniskt sett vill jag se den som publicerad under någon variant på Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.5 (vilket är licensen jag har XMP-taggat den med), men ärligt talat struntar jag i vad som görs med den med tanke på att den skall publiceras i DiVA och har körts och registrerats i Urkunds system. Är någon korkad nog att stjäla ur den får de helt enkelt skylla sig själva, och blir någon inspirerad av den är det enkelt att ta reda på mer information om den.

Hoppas någon blir lite glad nu.

[Det här får bli ett utkast till en längre artikel om var retorikens domäner möter fildelningsdebatten. Publicerar det för kommentarerna, lite peer review - så ha åsikter för guds skull!]

Efter lördagens demonstration har jag tänkt mycket på vilken roll retoriken kan spela i hela pirat- och fildelningsfrågan. Det är väl mitt ständiga intresse just nu, med tanke på att b-uppsatsen trots att den slet ordentligt på mitt psyke har gett mig väldigt blodad tand för att undersöka retorikens utsträckning och möjligheter. Utan att riktigt kunna förklara det just nu har jag en känsla av att retoriken kan vara en användbar vetenskap för att diskutera saker som upphovsrätt och kreativitet - och de mentala mekanismer som orsakar så mycket förvirring i de här frågorna.
Till exempel är retorik nyckeln till diskussionen om hur metonymiska glidningar hela tiden smyger sig in i språket och förvränger vad vi försöker säga - för att inte tala om vad det gör med vårt tänkande. Allt tal om Internet som en person, ett egennamn, är ett bra exempel på detta. Både pirater och antipirater, fast mer de senare än de förra, brukar glömma bort att Internet faktiskt i slutändan handlar om ett antal kopplingspunkter som kopplar ihop individer. Just dessa individer är de som i slutändan utgör Internet. Privatpersoner som bloggar, laddar upp och ned filer eller kör sina egna servrar likväl som IT-tekniker, serveradministratörer och andra bestämmer i slutändan vad som faktiskt är tillgängligt på Internet. Och där är just den intressanta poängen: Internet är en samling individer, precis som andra antropomorfiseringar som Marknaden och Samhället, och därför av sin natur omöjligt att stänga ner eller tysta. Så länge det finns två individer som vill dela filer kan de med all sannolikhet göra det - och i många fall under myndigheternas, MPAAs, IFPIs och andras radar.
The Pirate Bay är ett exempel. Det finns tillräckligt många med tillräckligt bra kontakter som vill ha den tjänsten på Internet för att ett koordinerat tillslag från svenska polisen inte skall stoppa fildelningen i mer än tre dagar. Det är det perfekta exemplet på en situation som, om media på allvar skulle lägga vantarna på den, automatiskt skulle förvandlas till Internet vill ha The Pirate Bay.
Det viktiga att minnas är att det inte är Internet som vill det. Det är individer som vill fortsätta dela filer, fortsätta sprida saker de gillar, fortsätta dela med sig av sin förståelsehorizont till andra.

Vad jag vill peka på är att retoriken inte bara har ett värde för att identifiera de fallasier och fula knep respektive sida gör sig skyldiga till (APB är till exempel förtjusta i slippriga-slänten-argumentation), men att den också är användbar för att hantera tankarna och filosofera kring vad fildelning egentligen innebär.
Dagens retorik - eller snarare, den antika retoriken vi börjar ta tillbaka och vidareutveckla - handlar lika mycket om talandet som om tänkandet. Våra ord är vårt tänkande, vårt tänkande styr våra ord; våra handlingar styrs av våra tankar och våra ord är handlingar och samtidigt tankar. [Jag vet inte hur stringent det där blev, men det håller på sätt och vis ihop för mig just för tillfället.]

Det här är helt enkelt bara början på mycket djupt tänkande.

Först och främst: jag fastnade för en gångs skull på bild. Ett flertal gånger!
Den bästa bilden var tyvärr tagen med mobilkamera. Men i alla fall.

Klicka för större version, etcetera.

Det var i alla fall en rolig demonstration. Talen lagom långa, vädret lagom varmt och folket över lag glada. Jag blev lite irriterad när jag såg att Osynliga partiet hade dykt upp med banderoller och allt utan att de egentligen, vad jag vet, var inbjudna. Jag gillar inte Osynliga partiet. Eller, rättare sagt, jag ogillar alla sammanslutningar som tror att man når någonstans genom våld. Att slå upp läger i Arbetsförmedlingens entré och dela ut saft och bullar och tala politik med arbetssökande är en fantastisk idé, men att slå sönder samma entré är… rent ut sagt idiotiskt. Ungefär samma sak som att i politiskt syfte DDoS:a polisens och regeringens hemsidor.
Självfallet blev jag lite gladare av att media inte verkade uppmärksamma att ( ) deltog i demonstrationen, och att Piratbyrån snabbt var ute med ett pressmeddelande där de tar avstånd från attackerna mot hemsidorna.

Demonstrationen i sig var dock inte lika mysig som efterhänget i Tanto. Pirater, piratpartister och TPB-folk; folköl, massor av cigaretter och mysiga diskussioner. Nicole fick i alla fall sin beskärda del nördsnack och blev lycklig därefter.

Jag tänkte en massa kring allt det här, och publicerar det alldeles snart i ett separat inlägg.

Aftonbladet idag:
Osäkert om piratgripna kan dömas
(länk)

Det här är väldigt intressant. Innehållet i artikeln är förvisso intressant det med, men… piratgripna? Vi vet ju alla att piratkopiering innebär olaglig kopiering. Uttrycket lånar metonymiskt negativa konnotationer av sjörövarnas stölder och plundringsräder och är menat att bära över dem till själva kopieringen - för att ge sken av att det är en plundring som pågår. Hur nu kopiering kan innebära att plundra någon…
I ett sammanhang som detta - runt piratkopiering - måste väl en konstruktion som piratgripen då ta sina konnotationer från både “pirat” och “piratkopiering”.
Piraterna ägnade sig åt olagligheter, vilket är orsaken till lånet av deras namn till piratkopieringen… vilket alltså innebär att piratgripen betyder “olagligt gripen”!

Aftonbladet står med andra ord på TPBs, Piratbyråns och Piratpartiets (med fleras) sida i den här frågan.
QED.

Alltså, hela den här saken med razzian mot PRQ… jag ligger efter. Har inte skrivit ihop något, än. Men det kommer nog senare i eftermiddag.

Tills vidare, för de som inte vet: demonstration mot allt som gjordes fel vid tillslaget, den 3:e juni klockan 15.00, Mynttorget (preliminärt, kan komma att ändras). Information finns på bland annat copyriot.

Men alltså, vänta er artikel modell längre senare idag, om jag inte fastnar i skolarbete.

Den fick en titel, till slut:
En sång om Trojas murar - en retorisk analys av Johannes Anyurus diktverk Det är bara gudarna som är nya

Helsike vilken pretto titel, men vilken underbar känsla att till slut ha den färdig. Yes.
Och när jag väl vet att den inkommit till Urkund kommer jag självklart att lägga upp den så att den är tillgänglig för alla som vill läsa.

Jag är i alla fall, för tillfället, lycklig.