Då var det dags för mig, då.
Gröt är omåttligt populärt bland svenska bloggare, verkar det som. Nu har också jag hakat på vågen. Släpade mig till lokala OKQ8 och köpte havregryn, yoghurt och tuggtobak. Sweet.

Men vad är det egentligen som gör gröt så populärt?
Är det att det känns nyttigt? Är det allt positivt som skrivits om gröt i GI-sammanhang? Är det priset? Att det är så enkelt att göra?
Ingetdera, skulle jag tro. Jag tror att det handlar om mental regression. Ni förstår, jag är rätt säker på att havregrynsgröt transporterar alla direkt tillbaka till dagisåldern. För är det inte så att ni alla under dagistiden hade en snubbe som jobbade på er avdelning som varje morgon kokade ofantliga mängder gröt åt alla barnen? Och var det inte så att han var den mysigaste människan på jorden?
Jag tror det. Jag tror också att den här mannen var i 50-års åldern, tunnhårig och alltid gick klädd i skjorta. Han berättade gärna om sin tid i lumpen, som tillbringades mest i arresten. Han läste sagor, täljde barkbåtar, bakade sandkakor och hade nycklarna till skjulet med trehjulingar och annat skoj.
Visst hade ni också en sådan man?
Min hette Börje. Jag tror att jag har honom att tacka för mycket av den människa jag är idag. Han lärde mig, har jag märkt nu, mycket om hur man är en bra människa. Hur man bemöter andra med respekt oavsett vilka de är. Han lärde mig att bli en gentleman också, på något vis. Inte att dra ut stolen åt tjejer och hålla upp dörren och “damerna först” och all sån skit, utan den riktiga gentlemannaandan, det som handlar om just respekt: att ta av sig hatten inomhus. Att le när man säger “tack” eller ber om något. Att alltid vara artig på ett ärligt sätt.
Jag tror också att han lärde mig att varken lyda eller inte lyda auktoriteter, utan att värdera varje sak jag blir tillsagd och sedan agera utifrån det.

Framför allt kommer han alltid att vara min förebild i det att jag aldrig någonsin vill släppa min lekfullhet.

Det här vandrade lite bort från gröten, men kontentan står kvar: visst äter ni inte gröt för att det är nyttigt eller ens för att det är gott (vilket det absolut är), utan för att det påminner om en tid då livet var mindre komplicerat och det fanns en snäll man på ditt dagis som lärde dig om livet?