De den senaste veckan har bara varit trubbel. I’m just bad news, baby I’m bad news, etcetera.

Uppsatsstress tills jag nästan kräkts, ett kaosartat (och ett lugnare) besök på Popaganda, kämpande med problemlösningskursens oöverskådliga textmassor. Inte direkt så jag har känt att jag haft tid att blogga. Eller något att skriva mer än bara gnäll.
Nu är jag i alla fall förhoppningsvis en smula tillbaka på banan. Uppsatsen är i stort sett färdig förutom att den saknar titel och sista PL-seminariet är i morgon. Allt som fattas sen är att skriva min examinationstext och förbereda mig för diskussionen kring den, och det ska vara klart först nästa onsdag eller så. Det är med andra ord ganska gott om tid för att skriva fyra-fem sidor.
När seminariet i morgon är klart har jag bara kvar att hitta en titel till uppsatsen, skriva ett abstract, skriva ut och lämna in den.
Sen är det färdigt. Bara att vänta på opponeringen, och skriva på PL-examinationen. Efter problemlösningens erfarenhetsutbytesseminarie och opponeringen på uppsatsen… är allt färdigt. Allt.

Det är en ganska läskig tanke. Vad fasen skall jag ägna min sommar åt? Visst, det är min problemlösning, men i helsike att trädgårdsjobb ska hålla mig upptagen i flera månader.

Men på ett vis tror jag att ett uppehåll, ingenting att göra över huvud taget, faktiskt är vad jag behöver. Jag har problem med stress. Jag har problem med mig själv. Att ta det lugnt under sommaren är nästan precis vad jag behöver.

Det blir nog okej, på ett eller annat vis.

(Med all sannolikhet postar jag mitt nästa inlägg någon gång efter den 8:e juni.)

Ja, då har jag fått min handledning med uppsatsen. Det är en bra uppsats jag skrivit, tydligen. Åsa är borta från projektet tyvärr, men hon ska få mycket credit för de delar hon bidragit med. Inget tvivel om det.
Det mesta min handledare hade att anmärka på var att jag behövde stryka saker, upprepningar och sånt, och konkretisera en del saker lite mer. Det är inget ovanligt för mig direkt. Jag har fått höra sånt i stort sett hela min skolgång.

Dagen har varit hemsk och jag är inte olycklig över att den är slut snart.
Vad som än händer i morgon kommer vara bättre än hur jag har känt mig idag. Usch.
Stress kan verkligen bryta ner en på så jobbiga vis.

(Till exempel så att man inte ens pallar att skriva en bra blogg. Ni får hålla till godo tills jag känner mig okej igen.)

Det här var bara för hett för att jag skulle kunna motstå.
Reebok Miami Vice Ventilator:

Helt sanslöst. Skor får vara inte så snygga. Det är bara jäkligt synd att de bara verkar tillverkas i begränsad upplaga, i alla fall om jag förstått artikeln på Cool Hunting rätt. (Cool Hunting fick för övrigt bjuda på fotot.)

Det är sjukt synd. Jag skulle vilja glida runt i de här skorna i sommar och lyssna på Pop The Glock. HELA sommaren.

Det är för privat för att tas upp i detalj, men jag är så heligt förbannad just nu. Och det kanske överraskar vissa (de flesta?), eftersom jag ju sätter sådan heder i att alltid vara en snäll och någerlunda lugn person.
Men ibland - ytterst sällan - så kokar det tamejfan över.

Som ikväll.

Men jag har ingen tid eller energi efter en gigantisk arbetsdag i skolan, så allt jag kan göra är att låtsas vara totalt drogad och hålla tummarna för att jag lyckas lura berörda delar av hjärnan.
Så alltså, Brian Jonestown Massacre och en fruktansvärt oergonomisk position i stolen: bring me my release.

Sniffing glue… sniffing glue… sniffing glue… sniffing glue… sniffing glue… sniffing glue…
(Brian Jonestown Massacre - Hyperventilation, för den som undrar.)

Jag skrev en liten artikel angående att subvertera och utnyttja ett existerande system. Det hela var ganska intressant och bygger till största delen på en komplicerad maildiskussion som jag ägnat en stor del av dagen idag åt (i ungefär lika mått med skrivandet på uppsatsen, vilket inte direkt är lite.)

Själva mailandet kan komma att kondenseras till fler artiklar om exempelvis feminism, revolutioner och sexuell frigörelse - men förvänta er snarare fler utläggningar om subversion.
Alla antagligen skrivna i en vandrande, snubblande, förvirrad Burke-Deleuze & Guattari-Martin-stil. Men jag tror lite att det är så idéerna bäst bör presenteras. Gott om tolkningsutrymme, annars förlorar de en del av sin frigörande effekt.
(Om någon undrar varför jag länkar till Wikipedia hela tiden - med tanke på den senaste tidens skriverier om att Wikipedia har vissa problem - så är det för att det är ett enkelt sätt att förklara ord och personer, och faktiskt ingenting annat.)

I alla fall, artikeln jag skrivit finns här: Att subvertera ett system

(Edit: Jag hade smugit in en etta där den inte skulle vara och borkat lite HTML. Nu är det fixat.)

Då var det dags för mig, då.
Gröt är omåttligt populärt bland svenska bloggare, verkar det som. Nu har också jag hakat på vågen. Släpade mig till lokala OKQ8 och köpte havregryn, yoghurt och tuggtobak. Sweet.

Men vad är det egentligen som gör gröt så populärt?
Är det att det känns nyttigt? Är det allt positivt som skrivits om gröt i GI-sammanhang? Är det priset? Att det är så enkelt att göra?
Ingetdera, skulle jag tro. Jag tror att det handlar om mental regression. Ni förstår, jag är rätt säker på att havregrynsgröt transporterar alla direkt tillbaka till dagisåldern. För är det inte så att ni alla under dagistiden hade en snubbe som jobbade på er avdelning som varje morgon kokade ofantliga mängder gröt åt alla barnen? Och var det inte så att han var den mysigaste människan på jorden?
Jag tror det. Jag tror också att den här mannen var i 50-års åldern, tunnhårig och alltid gick klädd i skjorta. Han berättade gärna om sin tid i lumpen, som tillbringades mest i arresten. Han läste sagor, täljde barkbåtar, bakade sandkakor och hade nycklarna till skjulet med trehjulingar och annat skoj.
Visst hade ni också en sådan man?
Min hette Börje. Jag tror att jag har honom att tacka för mycket av den människa jag är idag. Han lärde mig, har jag märkt nu, mycket om hur man är en bra människa. Hur man bemöter andra med respekt oavsett vilka de är. Han lärde mig att bli en gentleman också, på något vis. Inte att dra ut stolen åt tjejer och hålla upp dörren och “damerna först” och all sån skit, utan den riktiga gentlemannaandan, det som handlar om just respekt: att ta av sig hatten inomhus. Att le när man säger “tack” eller ber om något. Att alltid vara artig på ett ärligt sätt.
Jag tror också att han lärde mig att varken lyda eller inte lyda auktoriteter, utan att värdera varje sak jag blir tillsagd och sedan agera utifrån det.

Framför allt kommer han alltid att vara min förebild i det att jag aldrig någonsin vill släppa min lekfullhet.

Det här vandrade lite bort från gröten, men kontentan står kvar: visst äter ni inte gröt för att det är nyttigt eller ens för att det är gott (vilket det absolut är), utan för att det påminner om en tid då livet var mindre komplicerat och det fanns en snäll man på ditt dagis som lärde dig om livet?

Som ni säkert vet röker jag ganska mycket. Eller, att säga “Martin röker ganska mycket” är egentligen en underdrift. “Som en borstbindare” är frasen jag kommer att tänka på.
Men jag gillar att överdriva lite. Tolka som ni vill.

I alla fall, i dag har jag inte rökt.
Det hela beror på att jag vaknade i morse och inte kunde andas. Inte den där lätta allergiska bronkit jag kan få som är lite irriterande men inte farlig, utan en rejäl solid känsla av att jag inte kunde få ner luft.
Jag vinglade runt hemma hela dagen med andningsproblem och feber, envis som jag är. Sov framför teven en hel del. Discovery är bra när man är sjuk.
Till sist blev det så att jag ringde närakuten och min mamma skjutsade mig dit.
Jag har tydligen en infektion i lungorna/halsen, någon slags lunginflammation, och den gör alltså att jag kommer äta Cefamox i tio dagar. Underbart!

Jag misstänker att det här är Hultsfredsinfektionen jag drog på mig ‘04 som fortfarande spökar. I så fall kanske tio dagar riktigt starkt penicillin kan ta kål på skiten en gång för alla.
Eller, så har jag fågelinfluensan och behöver Tamiflu i mängder.
Det lär visa sig.

Tio dagar med början idag den 4:e. Vi ses på andra sidan.

Först och främst:
Governor Andy & Jr. Erik - Reggaeprofil
Det är helt underbart. Årets partydänga. Jag har ju lyssnat en hel del på den på radio med tanke på att den spelats stup i kvarten på P3, men när jag väl har fått chansen nu att lyssna på den om och om igen utan en massa snack och ett par andra låtar emellan… helt sjukt underbart.
En gammal klasskompis sa en gång “Det finns inget så kul som vita snubbar med dreadlocks som snackar om Babylon.”
Vi såg på varandra tyst i några sekunder, och sedan utbrast vi i kör “KALLE BAAH!” och började skratta som idioter.
Men Governor Andy är snäppet vassare. Det är djupt religiöst och väldigt righteous och det är just där i själva humorn ligger. Sånt låter bara så absurdt på svenska. Och det är just vad som gör det så underbart.

Dessutom anlägger han en riktigt misogynistisk ton på vissa av sina låtar.
Underbar skiva. Som Salomos sång. Köp den.

För det andra:
Jag har ätit kyckling och bulgur i flera olika varianter de senaste dagarna.
Det har varit riktigt mysigt faktiskt.
Min lunch idag var en kycklingfilé och ungefär 1,2 portioner bulgur (enligt receptet på förpackningen, alltså). Det roliga var att jag faktiskt lyckades göra i ordning den här maten på morgonen innan jag faktiskt skulle äta den. Om det alltid kunde vara så snabbt och enkelt.
Kycklingfile, tärnad. Lagd i plastpåse med lite matolja, lite japansk soja och lite krossad chili. Lät den ligga så i kylen i kanske tjugo minuter.
Gjorde bulgur med lite olivolja, lite sesamolja och mer chili. Och salt så klart.
Stekte kycklingen. Lät allt svalna. Blandade.
Åt till lunch och avslutade med en god cigarett.

Det var värt.

Edit: Till Governor Andys försvar kan faktiskt påföras Från ovan sända. Men det är svagt egentligen.