Återigen händer det. Som vanligt. Jag börjar hoppas, sen blir jag besviken.
Det är det här med erkännande, att få veta att den lilla marginella grupp jag tillhör faktiskt existerar. Faktiskt syns. Uppmärksammas.
I värsta fall att vi åtminstone hörs.

Insändare i DN idag: Det är inte bara unga tjejer som skadar sig själva
Med hopp i hjärtat läser jag rubriken. Inte bara unga tjejer som skadar sig själva. Underbart. Det tas äntligen upp i en stor insändare i DN att även vi andra som gör det finns.

Jag är hoppfull och glad i tio sekunder, tills jag läser inledningen av insändaren och inser att jag läste rubriken helt fel.
Det är inte bara unga tjejer som skadar sig själva.
Även medelålders kvinnor gör det.

Om jag hade orken skulle jag skriva en lång, detaljerad insändare. Förklara min situation som totalt utanför mediers och till och med forskningens fokus. Jag kanske gör det någon dag.
Killar skär sig. Killar bränner sig. Killar utnyttjar samhällets normer och dynamik och medvetet sätter sig i situationer där de blir skadade: slagsmål, Jackass-stunts, olyckor.
Men vi finns inte. För det handlar alltid om tjejerna i de här sammanhangen. Det handlar om de stackars flickorna.
Ibland blir jag rent av rädd för den offermentalitet som omgärdar ämnet.

Tolka mig inte fel, det är bra att tjejernas problem uppmärksammas. Det ligger jävligt mycket press på tjejer i dagens samhälle.
Fel. Det ligger jävligt mycket press på människor i dagens samhälle. Press som inte alla klarar. Som utvecklas till självförakt, självskadande.
Att agera utåt, i stället för inåt, kan vara minst lika självskadande. Destruktivt beteende riktat mot en själv behöver inte betyda att man själv gör det.
Destruktivitet är destruktivitet.

Jag önskar bara att alla vågade se.