Dagens ord är hjärnröta, det vill säga det tillstånd man hamnar i efter en jävla massa tragglande med skolgrejer som aldrig riktigt verkar falla på plats.
Jag tror att Douglas Adams beskrev ett liknande tillstånd som “the long dark tea time of the soul”. Man vill bara skrika och gråta och sova.
Det är en sån känsla som uppstår när, exempelvis, ens lärare inte kan enas om vilket namn en bok har (Eftersom Quintilianus stora verk om talekonsten heter Institutio Oratoria på alla språk utom svenska, där den heter Den fulländade talaren: Institutio Oratoria).

Men jag har ändå tänkt en del. Lite vid sidan av sådär, rötan till trots.
Jag tänkte på det som jag och Nubbe och Charlotte pratade om i tisdags, filtererat genom vad jag diskuterade med Gabi igår om den industriella revolutionen.
Om hur psykiska sjukdomar är mycket vanligare nu för att de har ett namn och en plats. Nubbes manodepressive vän hade bara betraktats som kuf eller excentriker i gångna tider. Min schizofrena vän hade antagligen bränts på bål som svartkonstnär, alternativt blivit profet. Eller bara suttit i en stuga i skogen.
Utbrändhet var okänt för det fanns inte tid för sånt, man hade en överlevnad att kämpa för på dagsbasis. Behovstrappan och allt det där; man var helt enkelt inte tillräckligt högt upp för att ens tänka på att t.ex. känna efter.
Sen kom upplysningen, sen den industriella revolutionen, och plötsligt fick alla mentalsjukdomar plats. Det fanns tid att odla dem, tid att studera dem. Framför allt fanns det tid att lägga märke till “mindre allvarliga” sjukdomar (läs: inte totalt invalidiserande) som lättare depressioner, ångestsyndrom och så vidare.
Och i och med den industriella revolutionen har det även skapats grogrund för fler sjukdomar. Det samvarierar liksom. Industrialiseringen medgör att vi har mer tid att tänka på vad som pågår i oss själva, samtidigt som den så radikalt förändrat våra liv att våra stenålderspsyken slår bakut och vill fly tillbaka in i grottan.

Ibland undrar jag om inte lösningen på alla problem är att faktiskt krypa in i den där grottan igen. Saker var i alla fall bra mycket enklare då.
Ekonomin, till exempel. Mer knölpåkar och mindre SPCS, kalkylark och årsrapporter. That’s the ticket.

(I väntan på djupare insikter…)

Idag vaknade jag vid sju. Helvete! Det känns som om jag inte har vaknat så här tidigt på flera veckor.
Jag hatar det här att det är så lätt att ställa om dygnsrytmen jättefort. Bara för att man hänger med folk som har sportlov och grejer innebär det automatiskt att man börjar sova som dem, och det är jobbigt som in i helsike.

Ibland tror jag att jag borde börja act my age och kanske somna vid elva-tolv som senast och gå upp tidigt. Men så kommer jag på att vissa av de man pluggar med kommer till seminarierna fortfarande fulla från festen dagen innan, och då inser jag att mina vanor nog är lite sundare än de flestas.

Just nu är jag mest sugen på öl. Det är lite absurdt med tanke på att klockan är strax före tio en torsdagsmorgon, men det är tyvärr så det är.
Jag har en viss hat-kärlek till det här studentlivet alltså.