Så. Det här fotot länkade jag från Flickr. Utan att fråga om lov. Utan att be snällt och vänta.
Det här handlar inte om kopiering. Det handlar om citat, om parafrasering, om parodier och referenser - om att lägga in delar av andras verk i sina egna.
Kultur bygger på kopiering. Allt är någon form av kopiering och efterföljande mutation. Det är bara det att Internet verkar ha gjort det smärtsamt uppenbart för vissa som vill anse sig vara helt egna i det de ägnar sig åt.
I bland får jag känslan av att de värsta IP-ivrarna egentligen mest är rädda för det faktum att de inte är ensamma i sitt skapande. Att de är rädda för det att kultur inte är unilateral, att kultur är en öppen och fri diskurs som i stort sett alla deltar i.
Jag är medveten om att folk kan kopiera mig i det ögonblick jag gör något offentligt tillgängligt. Det är en risk jag är beredd att ta. Att bli kopierad, plagierad eller citerad är en del av att delta i en diskurs. Du kommer bli kommenterad. Du kommer bli kopierad. Du kommer bli citerad. Du kommer antagligen bli plagierad, parodiserad och till och med imiterad.
Vill jag inte utsätta mig för den potentiella risken att få mina verk kopierade eller vill jag undvika att de skall användas i “fel” sammanhang skall jag inte heller delta i diskursen. Så enkelt är det. Den som är med i leken får leken tåla och så vidare.
Face it: det du har skapat bygger med största sannolikhet - egentligen utom allt tvivel - på någonting som någon annan har skapat före dig. Som jag hörde i en intervju på TV i helgen - tror det var Musikbyrån i lördags - så kopierade t.ex. David Bowie hämningslöst textrader och låttitlar ur andras verk, framför allt böcker.
Ett ännu bättre exempel, mer modernt och nära Sverige: Dexy’s Midnight Runners gjorde en låt som hette Come On Eileen. Håkan Hellström (citatkungen inom svensk musik?) gjorde Kom igen Lena, en titel som känns väldigt lik Dexy’s-låtens. Slutligen gjorde Montt Mardié en översättning av Kom igen Lena som fick heta… just det, Come On Eileen. Cirkeln är sluten, i princip.
Vi kommer helt enkelt aldrig komma undan att David McCallums The Edge låter förbannat bra i Dr. Dres Next Episode, att Kanye West faktiskt gör någonting väldigt eget med Chaka Khans Through The Fire, eller det faktum att Neptunes helt sonika samplar själva attityden ur funken för sina grejer och gör det så förbannat bra att man börjar svettas där man sitter.
Och, för att dra till med en klyscha i sammanhanget, så gör KLF något otroligt snyggt med sin sampling av Elvis Presleys In The Ghetto på Chill Out-skivan.
Vad vi behöver är mer kopiering, inte mindre. Vi behöver kanske inte färre lagar. Men annorlunda lagar. Vi behöver lagar som gör det möjligt för upphovsmän som jag att - med stöd av internationella överenskommelser - faktiskt tillåta att mitt verk kopieras, redistribueras och eventuellt också förändras.
För konstens skull.
Men egentligen hatar jag att säga så. Jag vill inte säga “konsten” och “kulturen” och liknande fraser. De är inte substantiv; kultur, konst och alla liknande ord är verb. De är saker man GÖR. Saker vi deltar i. De sitter inte bara där och väntar på att bli skapade. De är vad vi gör dem till.
Jag bryr mig inte om piratkopieringsgrejen egentligen. Den kan bli som den blir och jag bryr mig egentligen inte så länge jag får min musik på ett eller annat sätt.
Det som ligger mig varmt om hjärtat är min förbannade rätt att härmas om jag känner att någon har gjort något som är värt att härmas.
