Jag har en större tråkig text om tidig feministisk retorik (Mary Astell - A Serious Proposal To The Ladies, Part II) att sammanfatta.
Och jag är alldeles för kaffeskakig och seg i huvudet för att göra det, egentligen. Jag borde äta något men jag är inte hungrig. Jag måste styra upp det här. Usch.

Igår träffade jag också gamla klasskompisar från KfS. Det är coolt att se hur folk inte förändras, att de är som man kom ihåg dem. Men samtidigt blir jag nästan smärtsamt påmind om min egen flyktiga natur; jag får en känsla av att de har kontakt med varandra men jag bara kommer på besök i deras vänskap, trots att vi en gång umgicks som ett gäng.
Jag undrar om jag alltid kommer vara så här flyktig i människors liv. Och jag hoppas att det inte är så.
(Jag vill skriva en längre utläggning om det här men jag kan helt enkelt inte.)

Tidigare i dag satt jag på 66:an med Nicole, på väg mot Södra station. Någonstans på Hornsgatan klev det på en hel jävla sjundeklass söderbrats. Kul, tänkte jag och Nicole, och satt och gladde oss åt att vi är så mycket äldre än dem.
Någon stans på Timmermansgatan började några av killarna ett par stolar framför oss kasta snö (fråga mig inte var de fick den ifrån) på varandra och deras klasskompisar. Jag förklarade för Nicole att jag har ärvt lärarögon av min mamma och därmed ser exakt vem som kastar vad på vem. Vilket jag faktiskt gör.
Då hände det. En liten flisa snö träffar mig på kinden. Strax därefter känner jag att en till snöklump landar i luvan på min tröja. Jag såg direkt vem den kom ifrån. En äcklig kille med proto-backslick. Man kunde verkligen se att han inte skulle förändrats ett dugg om tio år. Samma frisyr, samma keffa attityd. Någon stans innuti mig började en liten låga av rättfärdig ilska att glöda.
Jag tog upp snöklumpen ur luvan. Vägde den i handen, tittade på Nicole. Hon såg frågande ut. Jag nickade.
Jag reste mig upp, siktade och lobbade snöklumpen rakt i bakhuvet på backslick-killen. Fullträff! Tjejerna som killarna antagligen försökt imponera på genom att visa sig duktiga på att kasta snö började skratta.
“Vaffanhållerupåme?!” skrek en av killarna. Roligt nog inte han som fått sin snö i retur.
“Om du kastar skit på mig får du räkna med att få tillbaka den” svarade jag och log brett. Killarna tappade uppenbarligen balansen då, försökte driva med mitt sätt att prata och göra vad som helst för att återfå kontrollen över sina skadade egon. Det verkade inte fungera - tjejerna skrattade fortfarande åt att Mr. Backslick fått en snöboll i huvudet.
Till slut var de tvugna att ta till sitt sista vapen i kampen att stärka sin jag-är-tretton-och-skithäftig-image. Killen som inte fått snön på sig ställer sig upp och skriker på någon av sina polare: “Martin! Det är box på g!”
Oj. Jag kände mig riktigt hotad nu. Skulle tre läskiga söderbrats försöka spöa mig?
De fortsatte att omväxlande hojta om box och att stirra på mig. Jag bara log och skrattade åt dem. När vi klev av vid Södra station så - surprise! - klev ingen av de tuffa killarna av för att utdela det utlovade boxet. Vilket var synd, jag hade gärna fått välta omkull tre söderbrats i snöslasket.
Det som verkligen, verkligen gjorde min dag var dock hur killarna satt kvar i bussen och stirrade på mig. Det var underbart att se hur han som satt bredvid killen jag så effektivt satte dit med en välriktad snöboll reste sig upp och pekade hotfullt på mig.
Jag bara skrattade. Och jag skrattar än.
Om tre livsfarliga trettonåriga söderbrats försöker ge sig på mig någon dag snart kommer jag också bara skratta.

Ibland är livet verkligen underbart.