Att vårda sina fobier
Jag kom på nu på förmiddagen att jag verkligen vårdar och odlar min parasitfobi. Att jag gillar den, snudd på behandlar den som en hobby.
Alla mina skräckdrömmar om svampar (inte minst matade av Stephen Kings Dreamcatcher) och virus och varelser som lever i mig eller vill leva i mig ger mig en konstigt varm känsla när jag tänker på dem. En absurdt positiv känsla när man jämför den med skräcken jag kände i drömmen.
Jag antar att alla behöver något att vara rädda för. Det är säkert fullständigt normalt att känna så här. Men jag kan inte undgå att samtidigt tänka på det som jävligt absurdt.
Hjälp KP, är jag normal?
För övrigt:
The Knifes nya skiva är riktigt bra. Att Olof bejakat sina hiphop- och 139 BPM-ambitioner och Karin har insett att hon har mer röstresurser än hon utnyttjar verkar gjort bandet gott.
Olof Dreijer står för övrigt för det fetaste beatet på Max Peezays platta.
Jag gillar vart svensk musik är på väg just nu.
Att lyssna på (läxa till er läsare): Stina Nordenstam - Parliament Square (The Knife Remix)
