(Jag skriver det här medan min andra portion svalnar.)

Idag behövde jag snabb mat. Så jag uppfann en rätt. Säkert har många studenter före mig uppfunnit den i diverse olika former, men jag är förhoppningsvis först med att faktiskt formulera ett recept.
Vad du behöver:

• Gryta. Gaffel. Kanske en sked. Ett glas om du vill dricka något till.
• Kryddor - curry, spiskummin, chilipulver, cayenne, sambal, currypaste, sweet chili-sås, soja (jag använder japansk), vad fan du har hemma egentligen, bara det är starkt och smakar något. Och så en buljongtärning också.
• Nudlar. Äggnudlar eller glasnudlar eller snabbnudlar eller lyxiga färsknudlar eller vad som helst ärligt talat. Det funkar säkert med spagetti också.
• Bönor. Så länge de inte är i tomatsås funkar de.

Koka upp vatten. Langa i buljongtärning och kryddor. Koka.
Langa i nudlar. Koka mer. När det verkar lagom, langa i bönorna. Koka en stund till. Red soppan om du vill. (Pluspoäng om du hittar klumpar av redningen när du äter.)
Servera med billig läsk eller multivitamin”juice”, mer soja och sweet chili. Du har aldrig kryddat tillräckligt.

Helvetesnudlar, rond två. Here I come…

(Senare: Jag glömde. Jag tål inte bönor. AJ MIN MAGE. Seriöst, det här är inte kul.)

Jag kom på nu på förmiddagen att jag verkligen vårdar och odlar min parasitfobi. Att jag gillar den, snudd på behandlar den som en hobby.
Alla mina skräckdrömmar om svampar (inte minst matade av Stephen Kings Dreamcatcher) och virus och varelser som lever i mig eller vill leva i mig ger mig en konstigt varm känsla när jag tänker på dem. En absurdt positiv känsla när man jämför den med skräcken jag kände i drömmen.

Jag antar att alla behöver något att vara rädda för. Det är säkert fullständigt normalt att känna så här. Men jag kan inte undgå att samtidigt tänka på det som jävligt absurdt.
Hjälp KP, är jag normal?

För övrigt:
The Knifes nya skiva är riktigt bra. Att Olof bejakat sina hiphop- och 139 BPM-ambitioner och Karin har insett att hon har mer röstresurser än hon utnyttjar verkar gjort bandet gott.
Olof Dreijer står för övrigt för det fetaste beatet på Max Peezays platta.
Jag gillar vart svensk musik är på väg just nu.
Att lyssna på (läxa till er läsare): Stina Nordenstam - Parliament Square (The Knife Remix)