Jag och Peter gick ut och drack öl igår (alltså i fredags, eftersom det inte är nästa dag förrän man sovit).
Vi glömde totalt bort att det var lönehelg, dock.

Vilket ledde, till sist i alla fall, till att vi upptäckte något bra på Södermalm:
Soldaten Šveik, Östgötagatan nånstans.
Tjeckisk öl, slitna träbord, och Peters soldat-ID imponerade tydligen bartendern.

Klart värt ett par återbesök.
När jag känner mig bättre och min ekonomi blivit lite mer… stadig.

Annars har det inte hänt något. Jag inväntar mest våren, för min gröna jacka och Projekt Spökparken.
Det kommer bli sweet.

Min far är begåvad med bland annat tre saker:

1. Något slags specialkunds-förhållande med Ticnet
2. Ett Mastercard
3. Ett sinne för glada överraskningar

Detta leder alltså, på inte helt lättfattliga grunder, till att jag just nu sitter på en försläppt biljett till Hultsfred i år, inklusive ett jäkla tält. Tältet är alltså en del av biljetten och inkasseras i entrén till campingen. Värt!
Så risken finns alltså att jag åker till en festival i år, trots att jag har uttalat mig så fruktansvärt negativt om festivaler tidigare. Jag har fortfarande väldigt lite till övers för lera, fulla punkare och fem eller fler dygns utkylning, undernäring och sömnlöshet. Men, och det här är ett stort men, jag är beredd att göra ett försök till innan jag avfärdar det hela som osunt för människan och likt Descartes drar mig tillbaka till ett varmt rum i Tyskland.

Dock, innan festivalen (och sommaren för den delen) ens kan diskuteras på allvar har jag en termin retorik att ta mig igenom. Det är vad jag borde fokusera på nu. Allting annat löser sig.
Inklusive hur jag ska gräva fram 1.390 kronor till min käre far…

Jag har en större tråkig text om tidig feministisk retorik (Mary Astell - A Serious Proposal To The Ladies, Part II) att sammanfatta.
Och jag är alldeles för kaffeskakig och seg i huvudet för att göra det, egentligen. Jag borde äta något men jag är inte hungrig. Jag måste styra upp det här. Usch.

Igår träffade jag också gamla klasskompisar från KfS. Det är coolt att se hur folk inte förändras, att de är som man kom ihåg dem. Men samtidigt blir jag nästan smärtsamt påmind om min egen flyktiga natur; jag får en känsla av att de har kontakt med varandra men jag bara kommer på besök i deras vänskap, trots att vi en gång umgicks som ett gäng.
Jag undrar om jag alltid kommer vara så här flyktig i människors liv. Och jag hoppas att det inte är så.
(Jag vill skriva en längre utläggning om det här men jag kan helt enkelt inte.)

Tidigare i dag satt jag på 66:an med Nicole, på väg mot Södra station. Någonstans på Hornsgatan klev det på en hel jävla sjundeklass söderbrats. Kul, tänkte jag och Nicole, och satt och gladde oss åt att vi är så mycket äldre än dem.
Någon stans på Timmermansgatan började några av killarna ett par stolar framför oss kasta snö (fråga mig inte var de fick den ifrån) på varandra och deras klasskompisar. Jag förklarade för Nicole att jag har ärvt lärarögon av min mamma och därmed ser exakt vem som kastar vad på vem. Vilket jag faktiskt gör.
Då hände det. En liten flisa snö träffar mig på kinden. Strax därefter känner jag att en till snöklump landar i luvan på min tröja. Jag såg direkt vem den kom ifrån. En äcklig kille med proto-backslick. Man kunde verkligen se att han inte skulle förändrats ett dugg om tio år. Samma frisyr, samma keffa attityd. Någon stans innuti mig började en liten låga av rättfärdig ilska att glöda.
Jag tog upp snöklumpen ur luvan. Vägde den i handen, tittade på Nicole. Hon såg frågande ut. Jag nickade.
Jag reste mig upp, siktade och lobbade snöklumpen rakt i bakhuvet på backslick-killen. Fullträff! Tjejerna som killarna antagligen försökt imponera på genom att visa sig duktiga på att kasta snö började skratta.
“Vaffanhållerupåme?!” skrek en av killarna. Roligt nog inte han som fått sin snö i retur.
“Om du kastar skit på mig får du räkna med att få tillbaka den” svarade jag och log brett. Killarna tappade uppenbarligen balansen då, försökte driva med mitt sätt att prata och göra vad som helst för att återfå kontrollen över sina skadade egon. Det verkade inte fungera - tjejerna skrattade fortfarande åt att Mr. Backslick fått en snöboll i huvudet.
Till slut var de tvugna att ta till sitt sista vapen i kampen att stärka sin jag-är-tretton-och-skithäftig-image. Killen som inte fått snön på sig ställer sig upp och skriker på någon av sina polare: “Martin! Det är box på g!”
Oj. Jag kände mig riktigt hotad nu. Skulle tre läskiga söderbrats försöka spöa mig?
De fortsatte att omväxlande hojta om box och att stirra på mig. Jag bara log och skrattade åt dem. När vi klev av vid Södra station så - surprise! - klev ingen av de tuffa killarna av för att utdela det utlovade boxet. Vilket var synd, jag hade gärna fått välta omkull tre söderbrats i snöslasket.
Det som verkligen, verkligen gjorde min dag var dock hur killarna satt kvar i bussen och stirrade på mig. Det var underbart att se hur han som satt bredvid killen jag så effektivt satte dit med en välriktad snöboll reste sig upp och pekade hotfullt på mig.
Jag bara skrattade. Och jag skrattar än.
Om tre livsfarliga trettonåriga söderbrats försöker ge sig på mig någon dag snart kommer jag också bara skratta.

Ibland är livet verkligen underbart.

Jag har aldrig varit så här bakis. Nej. Det finns inte. Inte ens när Malte fyllde 18 och en stor del av kvällen tillbringades med att bli bjuden (varför jag egentligen? Det var inte jag som fyllde år) på öl på Crazy Horse blev efterverkningarna så här extrema.
Det är inte ens roligt längre.
Jag var tvungen att dra i mig en torr och äcklig klementin, en flaska Powerade och två Ibumetin (som jag var tvungen att vandra tvärs över halva Södermalm för att köpa) och sen sätta mig på 43:an (bussen alltså) i en halvtimme innan jag mådde okej nog att äta riktig mat.
Jag ska packa ihop mina saker och åka till Nicole och kanske bakishänga-slash-plugga med henne och Idiz snart, men allt går i ultrarapid. Även om jag har slutat må illa och den värsta kopparslagaren har gått över så är det fortfarande inte roligt.

Vad är det med oss på retoriken att supa på tisdagar?
Vad är det med studenter och billig öl? För att inte tala om punsch?
Framför allt: varför intalar jag alltid mig själv att “nej, jag kan dricka mer än så här och ändå må bra”? I HELVETE HELLER ATT JAG KAN, det slutar med att jag blir trött och stingslig och sårar folk (fast inte de jag festar med, det är det värsta med det hela egentligen) och så mår jag skit dagen efter både för korkade saker jag gjort och sagt och för den rena toxiska chocken kroppen drabbas av när man super ordentligt.
Jag måste gå till botten med det här för det handlar om mer än normal alkohol-hybris eller machotänkande. Det är i alla fall inte bara det där klassiska “åh nej jag mår så dåligt jag ska aldrig supa mer!”

I kväll ska jag på reunionträff med en massa KfSare på Nivå 22. Och ja, jag vet. Nivå är det allra sämsta jävla sunkhaket i stan, det har inte ens vett nog att vara charmigt utan är bara en blandning av alla de sämsta delarna av Kanarieöarna och en förortspizzeria. Men det stället har på något vis ändå alltid varit en gemensam knytpunkt för min årskull på KfS, lite som The Wheatsheaf i Walsall blev för oss som var där.
Jag tänker i alla fall vara nykter, för jag orkar inte en till sån här repa. Jag kommer behöva en vecka att återhämta mig ordentligt nu.
Och jag borde inte blogga, jag borde dra på mig kläder och ge mig av.

Prisonbreak!

Atmosphere + Brother Ali, Debaser, Stockholm, 2005-02-02

Jag lyckas aldrig se rappare som de ska vara. Sage Francis som kör utan beats och Atmosphere som kör med ett liveband. Men det är värt det. Det är helt klart värt det.
Rappare är som roligast när de gör saker man inte väntar sig.
Fast nu säger jag emot mig själv egentligen. Brother Ali var fantastisk som uppvärmare. Och han gjorde vad en rappare ska göra. Det är en speciell känsla när hiphop plötsligt hittar tillbaka till sina rötter. Kaxig, rolig partymusik med ibland nästan chockerande seriösa och/eller politiska inslag. Som Stefan Sauk i Yrrol, hans cancer-monolog.
Ungefär likadant kändes det när Ali körde “Dorian” acapella. Plötsligt slutade allt hoppande och skrikande och allt blev jätteseriöst och känslan blev av något slags politiskt möte infann sig. Alla bara stod, svängde i takt och skrek när han sa något bra. Partyt taggade ner i några minuter och vi tänkte seriösa tankar en stund. Det var perfekt. Och sen hoppa runt och skrika mer. Vi blev så jävla svettiga redan medan han körde. Pausen efter behövdes.

Atmosphere var helt otroliga. Jag hade inte väntat mig ett liveband (eftersom jag hållit mig blissfully uninformed om turnén de är ute på) så det var lite av en chock att se mer än bara Slug och en DJ på scen. Alla var klädda i värsta polarkläderna först. Helt sanslöst med tanke på att ventilationen på Debaser var sämre än på Kafe 44.
Mitt första intryck av lokalen - ja, jag är så o-inne att jag aldrig tidigare varit där - var för övrigt att det luktade avlopp. Lite obehagligt.
Det var kul att höra alla låtarna i nya versioner. En hel del lät läskigt nog väldigt likt hur det gör på skiva. “Godlovesugly” var verkligen grym. Och ännu roligare var att se alla yo-killar i Mecca och Ecko hoppa runt som om det var ett punkgig och inte en rapgrupp de lyssnade på (ni som var där: “Shrapnel” och “Cats Van Bags”). Det var nästan absurdt.
För att inte tala om trycket framme vid scenen. Helt galet packat med folk. Vi föll fram och tillbaka i vågor, någon snubblade och sen trillade alla åt höger ungefär. Vid något tillfälle stod ett par framför mig och hånglade samtidigt som vi trillade. Absurdt.
Men som det stod på skylten med priserna för CDs och t-shirts: Love = FREE.
Dagen efter nu har jag haft ont i hela kroppen. Jag kände mig som en levande lårkaka när jag kom ut därifrån och ännu värre när jag vaknade i morse. AJ!
Svettigt var det också. Det droppade kondens från taket och jag är förvånad att cigaretterna jag hade i fickan inte blev för blöta för att rökas. Jag kunde vrida svett ur tröjan när jag kom hem. Det var äckligt, men det var underbart samtidigt. Den där svettiga, underbara gemenskapen bara en lokal fylld av folk som ser sina idoler kan skapa.

Alltså, för att sammanfatta: det var så in i helvete bra att jag saknar egentliga ord.

Dessutom verkade alla jag träffade där som jag kände redan känna varandra. Och alla kände Nicole, i stort sett.
Ingen nämnd ingen glömd, hur klyschigt det än låter. Ni alla vet att det var en underbar kväll vi hade.

She came to the set hungry and left hot and bothered:

(Jag skriver det här medan min andra portion svalnar.)

Idag behövde jag snabb mat. Så jag uppfann en rätt. Säkert har många studenter före mig uppfunnit den i diverse olika former, men jag är förhoppningsvis först med att faktiskt formulera ett recept.
Vad du behöver:

• Gryta. Gaffel. Kanske en sked. Ett glas om du vill dricka något till.
• Kryddor - curry, spiskummin, chilipulver, cayenne, sambal, currypaste, sweet chili-sås, soja (jag använder japansk), vad fan du har hemma egentligen, bara det är starkt och smakar något. Och så en buljongtärning också.
• Nudlar. Äggnudlar eller glasnudlar eller snabbnudlar eller lyxiga färsknudlar eller vad som helst ärligt talat. Det funkar säkert med spagetti också.
• Bönor. Så länge de inte är i tomatsås funkar de.

Koka upp vatten. Langa i buljongtärning och kryddor. Koka.
Langa i nudlar. Koka mer. När det verkar lagom, langa i bönorna. Koka en stund till. Red soppan om du vill. (Pluspoäng om du hittar klumpar av redningen när du äter.)
Servera med billig läsk eller multivitamin”juice”, mer soja och sweet chili. Du har aldrig kryddat tillräckligt.

Helvetesnudlar, rond två. Here I come…

(Senare: Jag glömde. Jag tål inte bönor. AJ MIN MAGE. Seriöst, det här är inte kul.)

Jag kom på nu på förmiddagen att jag verkligen vårdar och odlar min parasitfobi. Att jag gillar den, snudd på behandlar den som en hobby.
Alla mina skräckdrömmar om svampar (inte minst matade av Stephen Kings Dreamcatcher) och virus och varelser som lever i mig eller vill leva i mig ger mig en konstigt varm känsla när jag tänker på dem. En absurdt positiv känsla när man jämför den med skräcken jag kände i drömmen.

Jag antar att alla behöver något att vara rädda för. Det är säkert fullständigt normalt att känna så här. Men jag kan inte undgå att samtidigt tänka på det som jävligt absurdt.
Hjälp KP, är jag normal?

För övrigt:
The Knifes nya skiva är riktigt bra. Att Olof bejakat sina hiphop- och 139 BPM-ambitioner och Karin har insett att hon har mer röstresurser än hon utnyttjar verkar gjort bandet gott.
Olof Dreijer står för övrigt för det fetaste beatet på Max Peezays platta.
Jag gillar vart svensk musik är på väg just nu.
Att lyssna på (läxa till er läsare): Stina Nordenstam - Parliament Square (The Knife Remix)