För ett tag sedan fick jag veta att det existerar en park i Stockholm vid namn Spökparken. Det har ett bra tag varit mitt mål att ta reda på exakt var parkhelvetet ligger och besöka det, men det har aldrig varit speciellt lätt. Ni förstår, den jäkla parken har verkat gömma sig.
Otaliga Google-sökningar ledde till ingenting, så jag gav till sist upp projektet. Och det verkade förbli liggande.
Tills jag nämnde det för Åsa idag.
Hon tände till totalt och hotade nästan med våld för att jag skulle ta reda på var parken ligger. (Varför vill alla tjejer slå mig hela tiden? Ja, jag talar om dig Nicole.)
I alla fall så körde jag ett Google-maraton nu när jag kom hem och sprang direkt på all den information om vad, var och varför Spökparken är som jag alltid letat efter.

• Först och främst. Spökparken har en historia. Den är uppkallad efter ett 1600-tals hus som heter Spökslottet. Det ryktas även om spökerier i parken. Oväntat va?
• Dessutom är Spökparken den enda park i Stockholm som är ett byggnadsminne, det vill säga att det kommer politiker och slår en på fingrarna om man försöker bygga om den.
• Det finns bokträd i parken. Värt! Det finns en park med bokar i Ulriksdal här där jag bor. Parkerna är ju liksom soulmates. Wow! (Och så vidare…)
• Spökparken ligger, av allt att döma, på ett ställe jag har passerat ungefär två gånger i månaden de senaste tre åren. Det känns lite surt att inse det faktiskt. Men det är i alla fall nice att veta att jag hittar dit.

Så, någon dag måste man ju dit och titta. Jag vill helst vänta till våren när det börjar bli lite grönt, för parken lär vara riktigt fin då. Men om jag inte orkar vänta så lär jag gå dit någon dag snart.
Och jag måste ju för min heders skull släpa dit Åsa nån dag, men med tanke på hur hårt den stackaren jobbar så lär det väl dröja till sommaren. Eller senare. Hon kan bara få en lapp med adressen. Ja.

Tills vidare information inkommer gäller följande budord:
sitt ner i båten. Vi tar alla de där häftiga sakerna i morgon, eller hur?

(Idag slog Nicole mig på käften. Hennes festivalarmband och allt höll på att slita loss både överläpp och framtänder på mig. Sen skrek hon “FÖRLÅT” i mitt öra så högt att det fortfarande ringer. Mysigt, baby.)