Jag lämnar blogsome. Inget ont om den här siten, och jag har trivts på 170-bloggen, men jag har helt enkelt bara gått över till motpoler nu. Betalar jag för den ska jag tamejfan använda den.
Så, jag kommer hålla mig till att skriva där i framtiden. Och försöka bli lite mer produktiv också. Vi får se hur det går.

Cheerio, anyway. Vi ses på den andra sidan. Ha. Ha. Ha.

Analysen är klar. Den är inte direkt rolig för Pascalidou & kompani. Men det är lite spännande läsning…

Get the straight dope + ladda ner analysen på motpoler.

Så. Shit has hit the fan och i ett par dagar har min mamma i princip bara pratat i telefon och med mig och alla andra omkring om Alexandra Pascalidous artiklar om Knutbyskolan.
Min mamma råkar nu jobba på den här skolan. Hon råkar ha haft Alexandra som elev faktiskt.
Hon är skitförbannad. Vilket jag förstår. Jag har kopior på hela artikelserien och tänker analysera dem ordentligt för det är något som luktar riktigt surt i reportagen.

Vad värre är: dagstidningarnas lögner om vad som egentligen pågår med Pascalidous syster som “har fått sparken från skolan efter artikelserien”.
Hon hade fått ett muntligt löfte om att få börja på skolan till våren. Nu efter artiklarna har föräldrar varnat skolan att de kommer ta sina barn ur skolan om hon får börja som lärare. 20-30 barn totalt, kanske. Det är ganska jävla ohållbart.

Håll er till fakta, håll det snyggt. Snälla.
Jag återkommer i ämnet under/efter helgen, beroende på hur min halsfluss utvecklas.

Jag har inte tid att blogga egentligen, men jag måste notera en liten och smått spektakulär upptäckt jag gjort de senaste dagarna. Det är så att en nära vän fyller år snart, och jag och några andra musikkunniga vänner tänker spela några låtar på hennes fest. De senaste veckorna har vi fått in ett par reptider, och bland annat plinkat loss på No Doubts Just A Girl och Red Hot Chili Peppers Otherside.
Det är just Otherside jag vill ta upp.
Jag har problem att spela den som originalet. Flea är en genial basist, inga tvivel om det. Han spelar basen som ett individuellt instrument och är sjukligt fingerfärdig och snabb. Han spelar dessutom på en betydligt mer lättspelad bas än vad jag gör (Music Man Stingray, tror jag, VS. Squire Jazz med halvdan bandning och lite glappig elektronik). Men - och det här är det stora men:et - det går att reducera allt hans finlir till några få centrala figurer.
Och dom rockar. Hårt som fan. Det låter bara sjukligt bra.
Faktum är att det är svårt att tänka sig ett alternativt sätt att spela när man inte lyssnar på låten samtidigt som man spelar. Refrängen: A, vandra ner till F via G, vandra till C på A-strängen via G, tillbaka till G. Rinse, repeat.
Versen: höga A på D-strängen, slide upp till E efter oktaven (7:e till 14:e bandet), slide tillbaka ner. Lika enkelt som genialt.
Det här verkar antagligen jäkligt förvirrande för alla som inte spelar bas, och även för alla basister som har någon form av skolning skulle jag tro. Men det är så pinsamt enkelt och självklart att det är svårt att spela fel. Låten flyter bara ut ur fingrarna.

Så fantastiskt. Helt jävla fantastiskt.

Jag läste precis en liten notis i DN om att Sverigedemokraternas Bo Lindwall lämnar Skurups kommunfullmäktige på grund av “antifascist”-kravallerna i Eslöv. Detta uppger han är för att hans fru är rädd för hot och förföljelse på grund av sin makes politiska uppdrag.

OKEJ. VÄNTA LITE NU VA. REEEEEWIND SELECTA!

En demokratiskt vald person i kommunfullmäktige avgår på grund av att han känner sig hotad av utomparlamentariska terror… förlåt, aktivister.
Jahaaa säger du, håller dom fortfarande på och bråkar sådär i Ryssland eller Baltikum?
Nej, säger jag, det här är i Sverige.
Sätter du kaffet i halsen? Blir du chockad? Frågar du vilket parti han tillhörde?
Om jag säger Folkpartiet, börjar du antagligen skrika bloody murder och prata om AFA-svin och terrorism och kommunistfascister. Om jag säger Sverigedemokraterna vad säger du då?
Dom flesta jag umgås med har jag på känn skulle svara något i stil med “jamen, det är ju bra, dom där jävlarna ska veta att dom aldrig kan vara trygga någonstans.”

Men kompis. Helvete. Det här är precis som den där “Först hämtade de kommunisterna, och jag sa inget för jag var inte kommunist.”-berättelsen. För när terroraktivisterna har lyckats driva ut alla Sverigedemokrater ur kommuner, landsting, riksdag - lyckats driva bort dom från torg, tidningar och Internet - vilka kommer dom då ge sig på?
Om vi bara passivt står och ser på kommer ingen heller komma till undsättning när folkpartister, moderater och centerpartister blir hotade och får sina lagliga möten och sammankomster förstörda.

Det här låter jävligt mycket som paranoida fantasier, men det är en verklighet. Om inte AFA-falangen gör det kommer någon annan göra det. Det finns alltid någon som vill.
Demokratin är inte något färdigt som vi bara har. Den är inte något spikat, för evigt uppställt, skrivet i sten. Grundlagen är bara grundlagen så länge någon är beredd att försvara den. Om vi alla ger upp, alla blir passiva, alla bara ser på när politiska sammanträden attackeras av maskerade personer - vad händer då med vår demokrati? Är det att försvara grundlagen att hävda att det är okej att attackera Sverigedemokrater eftersom dom ju har “fel åsikter” i vissa frågor?

Demokrati är något vi hela tiden måste arbeta på. Demokrati är något vi måste försvara. Demokratin är ständigt utsatt för hot från knölpåken. Ständigt hotad av dom som har insett att i många sammanhang är det enklare att slåss än att dela ut flygblad och prata med människor. Dom som insett att dom kommer undan med våld så länge det riktas mot grupper som är non grata i dagens Sverige.

Det här är ett problem för demokratin. Ett problem för hela landet.
Vi måste göra något. Nu.

Nästa gång kanske dom ger sig på liberalerna. Eller dom konservativa. Eller socialisterna.
Man vet aldrig.

You see I live a life filled with chicken and malt liquor
And women that are real life scratch’n’sniff stickers
I shoot videos and get knobs slobbed in trailers
Then hit stage and break a leg like Lawrence Taylor
You pricks is all talk, and it’s bad for ya health
See I ain’t gotta say SHIT! Money speaks for itself
With all models I make I’m great like five lakes
You got rims on ya truck? Man I got rims in my skates!
You rollin on dubs, I roll right in the club
Dirtiest home with more rings than ya tub
You think it’s all practical jokes and big bloopers
But I smack bitches with no titties that work at Hooters
Just get a couple of girls that shakin they thangs
Then I, put ‘em on camera and cut two frames
With some gasoline drawers I’ll be goin to hell
Ludacris, fuck like a nigga fresh out of jail!
I got junkyard dawgs, I’m rowdier than Rod Piper
And my baby’s assed out, cause I rub my cars with a diaper
So you can pray for now if you sinned in the past
“Word of Mouf” time to wipe that silly grin off yo’ ass

Ludacris är bara så jävla bra. Det är egentligen pinsamt att erkänna för en retorik-poet-hej-jag-är-så-jävla-svår-på-hela-språkgrejen-person, men jag har fallit så totalt för den här mannens sätt att skriva. Varför, egentligen? Texten här ovan är ett exempel, Ludas vers från Word Of Mouf-freestylen från skivan med samma namn. Det som gör den speciell är två saker: flytet, och rimmen. Flytet är bara pinsamt skönt, riktigt gungigt. Och rimmen! RIMMEN! “You rollin on dubs, i roll right in the club” är ett litet genidrag och “malt liquor” rimmat med “stickers” är sådär Latin Kings-charmigt att det bara är… alldeles för bra.
Det här är ren och skär kärlek på MP3.

För övrigt lyssnar jag just nu också sönder Jackin’ Yo Freaks med Atmosphere och Hold Mine med i princip The Orphanage (Slug, Blueprint, Aesop Rock, Eyedea & Illogic i alla fall; Sage saknas).
Jackin’ Yo Freaks är bara en så KLOCK-ren beatjackinglåt där Mr. Dibbs snurrar en massa fräscha beats och Slug rappar om att sätta på brudar. “By the end of this tour I’m on/everybody on the bus is gonna be like ‘what the fuck Sean?’/Ain’t nothing but a cumshot/put the love on your face, take a picture while it runs off” över en otroligt uppsnabbad Vital Nerve (Company Flow).
Hold Mine är en klock-klock-KLOCKREN posse cut. Beatet är galet snyggt och förändras subtilt efter ett halvtidsbreak. Aesop Rock är så jävla tight, hans stil är så fresh när han gästar att det är pinsamt. Blueprint får till sin otroligt sköna kaxstil som på Alchemy med Aesop Rock där han låter så jävla överlägsen att det är vackert. Dessutom får raden “Whatever the language, Blueprint freaks it well/from Visual Basic down to Speak & Spell” mig att fnissa varje gång. Och Slug dödar, dödar, DÖDAR låten med sista raderna: “We’ve spent the most time workin’ this gold mine/everybody’s got their own story, I wrote mine/everybody’s got their own words, you quote mine/everybody thinks I’m fuckin’ nuts, wanna hold mine?”

Jag har inte tänkt på det förut, men nu när jag kollar igenom röststatistiken från riksdagsvalet ser jag en kul grej…

Nationalsocialistisk front (NSF) …………………… 1 417
Nationaldemokraterna ……………………………… 3 064
Piratpartiet …………………………………….. 34 918

Jävlar i min lilla låda, som man kanske inte brukar säga. Det är faktiskt inte speciellt dålig statistik med tanke på att nationalsocialism och nationalismen haft gott om tid på sig, jämfört med piratrörelsen som i princip började existera (för den breda allmänheten) när polisen slog till mot PRQ.
Och det ger en lite intressanta argument ur ett hålla-kamptals-perspektiv. Jag kan se många sätt att utnyttja deras relativt låga röstsiffror. Exempelvis genom att peka på hur både NSF och ND förblir i princip harmlösa, medan det är SD man måste kämpa mot. Eller, om man vill göra ett offentligt upprop mot nationalsocialism, förklara för ett fyllt Sergels torg att bara de som är där just nu är fler än de som röstade på NSF i riksdagsvalet. Riktigt peppande tanke för de verkliga aktivisterna (used in the non-AFA-sense).

Fina hjärnövningar. Gotta keep my mind sharp! Håller på att snöa ner mig totalt i språkpolitik & sånt tar kål på ens kreativa sida verkar det som.

Och för övrigt var det någon som helt sonika röstade “Nej” i riksdagsvalet.
Det borde faktiskt finnas “Nej”-sedlar att lägga i både riksdag-, landsting- och kommunkuverten. Lättare och snyggare än att blankrösta, man säger specifikt “Nej” till samtliga alternativ.

…och det innebär att ingenting blir skrivet, i princip.

Min energi tryter och skolan tar för mycket tid av mitt liv just nu.
Omgrupperar och återkommer senare, helt enkelt.

En professur i retorik ska inrättas vid Lunds universitet. Jag är hur peppad som helst!
Om jag inte börjar plugga en massa marknadsföring när jag är klar (så klar att jag är nöjd) med retoriken kan jag alltså kanske åka ner till sydsidan och kanske till och med forska lite. Det är ju hur coolt som helst.

25 mille från Christian W. Jansson (Kapp-Ahls koncernchef) för en evig professur i retorik.
För utvecklande av svenska studenters talande och främjande av Sverige i den internationella konkurrensen.
Hur. Coolt. Som. Helst.

Det här var den bästa start på dagen jag kunnat få tror jag.
Näst efter den underbara frukosten på Rival. Yum.

(Jag återkommer med lite mer text om det här, lite prognoser och förhoppningar.)

Matt Jenny skriver på Center For a Stateless Society om Grameen Bank och Muhamad Yunus, årets fredspristagare.
Medan han inte lyckas med att göra ett speciellt starkt case för hur existensen av en stat har med saken att göra tar han upp flera intressanta saker som får mig i alla fall att tvivla på att pristagarna verkligen var värda priset. Framför allt för deras okonventionella metoder för att säkra betalningar och sekt-aktiga krav på låntagare.
[länk]

(Caveat emptor, som alltid på Internet. Jag vet inte vad Matt Jenny har för någon agenda, och har inte tid att kolla upp sanningshalten i det som påstås. Men jag ville dela med mig lite.)